Kvartal hävdar politiskt oberoende, men kritiken växer mot tidningens påstådda neutralitet. Debatten om högerradikal vinkling och publicistiska värdeval sätter ljuset på gränsen mellan oberoende och ideologi.

Det är visserligen möjligt för medier att i någon mån vara ”politiskt oberoende”. Men för att, som tidningen Kvartal, slå sig för bröstet och deklarera sådan neutralitet måste de stolta orden och publicistiken hänga ihop.

Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson gick i onsdags till storms mot Kvartals påstådda opolitiska publicistik och exemplifierade med en artikel om en våldtagen flicka i Skellefteå där gärningsmannen inte utvisas. Liksom Magasinet Konkret tidigare påpekat menar Gustavsson att Kvartal ägnar sig åt högerradikala visklekar.

”Opolitisk” men ”oängslig”?

I sin replik medger Huitfeldt att sådana kategoriseringar återkommer “med jämna mellanrum” men hävdar att högerstämpeln aldrig fäster — och att man sålunda förhåller sig till frågan med distans. Här uppstår en dubbelriktad ironisk spänning: å ena sidan vill man vara “oängsliga”, lyfta det som ”skaver”. Å andra sidan vill man inte bli klassad åt höger – vilket är udda för en ”opolitiskt” redaktion som verkar ha ett väldigt tydligt värdeval vid urval och formulering.

Så låt oss spela upp scenen: Kvartal deklarerar opartiskhet, men väljer samtidigt att publicera en text där en våldtäkt – ett brott mot en individ – omvandlas till symbol för nationalstatens kamp, platsens ”territorium”.

Att Huitfeldt sedan säger att man inte är höger – men samtidigt försvarar publiceringen – blir publicistisk akrobatik på hög nivå. Det är som att säga: “Vi är neutrala, men vi tycker denna vinkling är spännande nog att publicera som reflektion över samhälle och civilisation”. Fin tanke kanske, men den måste vägas mot konsekvenser: När ett medium publicerar en text med uttalad nationalistisk framtoning (och dessutom pekar ut invandrare som förövare) så är “opolitiskt” inte längre en neutral position utan ett värdeval.

Kvartal och högerstämpeln

Huitfeldt skriver att ”högerstämpeln fäster aldrig”, men verkligheten är att stämpeln kan fästa, beroende på hur publiken och andra aktörer tolkar materialet. Det är en funktion av publikens kontext, inte av redaktionens självidentifikation. Att vägra stämpeln betyder inte att stämpeln inte finns. Och att säga att man lyfter det som “skaver mot hela befolkningens värderingar”, ja, det låter som ett uppdrag för radikal reflektion. Det blir problematiskt när “det som skaver” alltid har en tydlig riktning: invandrare som “andra”, nationellt territorium som hotat etc.

Så. Att leka viskleken och samtidigt ropa “vi är oberoende” är ändå ett löjligt spel för gallerierna. Man försöker vara reflekterande och öppen men väljer ofta en framtoning som ligger nära språkbruket hos nationalistiska flöden: “territorium”, “vi och de”, “segraren reser sin fana”. Detta är inte slumpvisa ordval, det har ett ideologiskt fält bakom sig.

Jag menar att detta fält är reaktionärt, om än i finare skrud än den sverigedemokratiska brölhögern, och vi har i Magasinet Konkret i flera artiklar visat varför.