När jag var i tjugoårsåldern sysslade jag under en kort period med svartklubbsverksamhet. Det var helt ideellt. Klubben finansierade utomparlamentarisk vänsterpolitisk verksamhet samtidigt som den utgjorde en mötesplats för ung alternativkultur.

Men trots poeter som proklamerade högstämt till släpiga hardcoregitarrer så slutade det hela i förskräckelse – med blodspillan och polisingripande.

Kulturnämnden i Malmö har satsat en miljon kronor på en utredning av något de kallar spontankultur. En utredning som i dagarna skapat debatt då den innehåller ett förslag om legalisering av svartklubbar. ”Det går att se svartklubbar som ett slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet.” står det i slutrapporten vilken också talar om ”ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida”.

Med andra ord: Kommunala tjänstemän ska skickas ut på svartklubb och finner de ”kompletterande kvalité” i verksamheten så ska den ges tillstånd. Den borgerliga oppositionen skräder inte orden i sin kritik och jag kan inte annat än hålla med.

Visst vore det trevligt med en mer mångfacetterad svensk krogmarknad. Byråkratin kring utskänkningstillstånden, särskilt kraven på lagad mat och därmed dyra restaurangkök, har gjort  utbudet lite väl jämngrått. Men den svenska restriktiva alkoholpolitiken har otvivelaktigt varit till fördel för folkhälsan och att legalisera lönnkrogar är fel sätt att angripa byråkratin och likformigheten.

Förslaget kommer betyda en avsevärd skillnad mot den mer eller mindre hävdvunna praktiken att se mellan fingrarna för viss verksamhet. Att, som en polispatrull vilken besökte min svartklubb efter att politiska motståndare tjallat, betrakta alkhoholverksamhet med särskilda subkulturella förtecken som slutna sällskap. Ungefär som ”ett bröllop där gästerna får betala för alkoholen” som polisen sa den gången. Att legalisera dessa överträdelser i lagens gråzoner kan däremot betraktas som belöningar och kommer onekligen göra att giriga människor startar ännu fler kommersiella ställen utan utbildade krogvakter där minderåriga erbjuds smuggelsprit och kanske också tyngre droger. Må vara att dessa krögare slänger in en och annan singer-songwriter för att kvalificera som ”spontankultur”.

Min karriär som svartklubbskrögare slutade dagen efter att mina polare till amatörvakter slängt ut en person som hade smitit in genom ett fönster i den nedlagda gymnastiksal vi kallade för klubb. Hans storebror med vänner bestämde sig för att hämnas och en mindre kravall utbröt med handgemäng och cyklar genom fönsterrutorna. Som tur var kom polisen snabbt till undsättning.  Trots bröllopsjämförelserna någon helg innan hade de haft både civilare inne på klubben samt suttit i en bil utanför och spanat på oss hela kvällen.

Av någon märklig anledning lät polisen bli att gå vidare med de uppenbara lagbrotten.  För även om vi hade en medlemslista så bestod den av de som för kvällen sökt sig till klubben, vilket knappast kan kallas ”slutet sällskap”, och en hel del hade dessutom inte åldern inne. Till och med skadegörelsen slapp vi betala då kommunen som vi hyrde av ställde upp med sin försäkring. Men. Jag kommer ihåg att jag dagen efter, under det att jag torkade blod från väggarna, skamset tänkte att det här hade mycket lite med politik att göra.

Som spontankultur betraktat var det inte heller särskilt lyckat.