Daniel Kehlmanns nya roman Ljusspel skildrar den hyllade regissören G.W. Pabsts moraliska sammanbrott under Nazityskland. Med en berättelse där fakta möter fiktion ställer romanen obekväma frågor om anpassning och ansvar, menar Elisabeth Brännström.
Ljusspel av Daniel Kehlmann
Albert Bonniers förlag
1939 befinner sig den hyllade österrikiske filmregissören G.W. Pabst (1885–1967) i Hollywood. Trots att han tas emot väl och överöses med beröm, vantrivs han. Klimatet är för varmt och klibbigt, och hans engelska så bristfällig att han knappt förstår sina beundrare. När han försöker svara märker han till sin frustration att ordförrådet knappt räcker till barnnivå.
Pabst, som flytt till Amerika efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938, var då redan erkänd som en av Tysklands främsta regissörer. Han hade upptäckt Greta Garbo och arbetat med storheter som Louise Brooks och Asta Nielsen. Som uttalad kommunist såg han sig själv som konstnärligt oppositionell, och hans samarbete med Bertolt Brecht och Lotte Lenya resulterade 1931 i succén Tolvskillingsoperan – en film hatad av Hitler men älskad av amerikaner.
När den här berättelsen tar sin början sitter Pabst på en sandstrand i Kalifornien och försöker anpassa sig till ett nytt liv som filmskapare på en ny kontinent. Men hans amerikanska film, A Modern Hero, floppar. Möjligheterna till fortsatt arbete sinar, och Pabst, beroende av att skapa, plågas av sysslolösheten. Det smickrande men tomma berömmet runt honom gör bara saken värre. När han får veta att hans mor är sjuk bestämmer han sig för att återvända till Österrike – tillsammans med sin fru Trude och sonen Jakob.
Men hemma i Österrike är inget sig likt. Familjens gamla slott, Tretorn, är mer eller mindre ockuperat av en nazistisk vaktmästare, dennes fru och deras obehagliga döttrar. Pabsts mor är förvisad till ett hörn av slottet och behandlas illa. Familjen trivs inte – men innan de hinner återvända till USA invaderar Tyskland Polen och alla flyktvägar stängs.
Nu börjar Pabsts verkliga moraliska nedstigning. I sitt desperata behov av att få skapa film accepterar han ett erbjudande från Goebbels: arbete inom Tredje Rikets filmindustri. Mot sin övertygelse anpassar han sig gradvis till regimens krav, vilket för honom allt längre bort från sitt tidigare jag. Kulmen nås i Prag 1945, där han under en filminspelning blundar för att statisterna kommer från ett koncentrationsläger. Hans livsverk är på väg att lösas upp i intet.
Den tysk-österrikiske författaren Daniel Kehlmann – som fick sitt genombrott 2005 med Världens mått – återvänder med Ljusspel, en roman där verklighet och fiktion vävs samman. Läsaren får följa berättelsen genom flera röster: Pabst själv, den påhittade assistenten, den bittra Trude, och sonen Jakob – en fiktiv men övertygad medlem av Hitlerjugend.
Under berättelsen om Pabsts moraliska förfall finns ett parallellt lager – en varning för vår egen tid. Kehlmann låter frågor om samtida hot mot yttrandefriheten i både USA och Europa skymta genom berättelsen. Kommer vi att våga stå emot, eller anpassar vi oss för att bevara våra karriärer och liv? Priset för tystnad kan visa sig högt.