Jag ångrar inte studentrevolten 1991

Vi målade färgsprakande blommor på studentkvarterens betong. Vi dansande framför de kristna fundamentalisternas musiksatta torgmöten – män med män och kvinnor med kvinnor förstås. En dag växlade vi in våra studiemedel i småmynt, slängde ut dem vid lunchtid i ekonomistudenternas cafeteria och proklamerade högljutt hippieprofeten Allen Ginsburgs hatiska poesi mot kommersialismen.

Men framförallt gillade vi att tutta eld på saker. Svenska flaggan, lagboken, våra studentmössor och annat som väl är preskriberat nu. För som vi sa: ”Lusten att förstöra  är också en skapande lust”.

Ja, så där höll vi på när jag var ung student. Det låter kanske som dem berömda våren 1968 men det här var faktiskt nästan ett kvarts sekel senare. Efter sekterismens 70- och egoismens 80-tal fanns ingen i bokstavlig bemärkelse röd tråd att följa. Vi unga radikaler sökte oss bakåt och valde anarkisternas ”direkta aktion” och situationisternas ”lekande människa” framför den stelnade partibyråkrati som den marginaliserade 90-talsvänstern hade att erbjuda. Just ”den lekande människan”, fast på latin ”Homo Ludens”, hette för övrigt ett nummer av vår tidskrift. En publikation som passande nog året efter sin död beskrevs som en av landets ledande undergroundtidskrifter i det band av Nationalencyklopedin som då släpptes.

Ja, en hel del ringar på vattnet lyckades vi faktiskt sprida. Inte minst genom att gjuta nytt liv i den frihetliga vänstern i Sverige. Men ”Revolutionen 1991” som en ledarsida kallade våra i relativa termer blygsamma uppträden var givetvis bara en mild fläkt mot 1968 års revolt. Den var inte global eller ens spridd i västerlandet utan snarast var det en liten lokal revolt i Uppsala. Avgränsad kring vissa kvarter i centrum och i studentområdena om vi ska vara ärliga.

Det är märkligt hur samstämmigt avståndstagande de så kallade -68:orna idag är mot sin ungdoms radikalitet. Visst. Vår lilla repris de där åren efter att berlinmuren föll innehöll en hel del som kan få mig generad när jag idag tänker på det. Det slutade också illa med sedvanliga interna vänsterstrider. Men ändå. Jag ångrar inget.

Jag tycker mig se en viktig förklaring till att vi under detta 40-årsjubileum av majrevolten 1968 knappt hört en enda av de ”som var med” utan förbehåll  slå sig för bröstet över sin delaktighet. Visst talar man gärna stolt om antikrigsdemonstrationer och tokroliga upptåg och fester men i nästa andetag så höjer de ett varnande finger över vänstersekterism i allmänhet och den maoistiska ”Rebellrörelsen” i synnerhet. Men hur många var egentligen med i denna mytiska rörelse egentligen? En handfull i Stockholm och  i runda slängar lika många i Uppsala vad jag förstått.

Nej, man kan nog se det som att de förr så röda 40-talisterna idag snarare verkar skämmas över sin egen spegelbild. Rädslan för att vara ”klassförrädare” sitter kvar men är i psykologisk mening  överförd.

För det personliga är politiskt sa man 1968, och det sa förstås också vi ett kvarts sekel senare. Men vad de flesta inte verkade anse på den tiden, till skillnad från senare generationers radikaler, är att politiken, klasskampen, aldrig kan vara fråga om personlig livsstil. Och tar man med sådana idéer i så man spricker med projekt som att ”proletarisera” sig själv och bränna sin privata bokhyllas ”borgerliga” litteratur så är risken stor för att man kommer att känna sig misslyckad. Här finns ett stort mått av självbedrägeri. 68:ornas åsikter har i många fall successivt anpassats efter varje steg de klättrat på samhällsstegen.

Jag själv då? Ja, som de flesta åldrande studentrevoltörer har jag sjunkit tillbaka i ett stillsammare medelklassliv. Idag fjuttar jag bara eld på de öppna spiser vi i våran generation fått dille på att installera i våra villor och sommarstugor.  Men till skillnad från 68:orna träffar jag nästan aldrig någon ur min generation som gjort så kallad avbön. Vi har blivit bekvämare förstås och dragits med i 00-talets konsumtionshysteri. Samtidigt vet vi att individens livsval knappast i grunden utmanar klassamhället och att rättvisekaffet vi köper i första hand fungerar som balsam för ett dåligt samvete.

Likväl. Få av oss skulle inte skriva under på att det i en orättvis värld fortfarande är rätt att göra uppror och att det under gatstenarna trots allt ligger en sandstrand.