När jag var liten så var första maj i första hand synonymt med mjukglasspremiär. Mina föräldrar var socialdemokrater utan partibok och om vädret var bra så stannade vi nere i stan och tittade på första majtågen. Det skulle dröja till vuxen ålder innan jag själv demonstrerade.
Nu är det snart första maj igen och det under en borgerlig regering. Det innebär säkert fler och större demonstrationståg än på länge. Om bara vädret är bra förstås. Men samtidigt noteras rekordlåga medlemssiffror hos de politiska partierna och det stora, socialdemokraterna, har tappat flest. Häromveckan sa ordförande Mona Sahlin att partiet inte skulle existera om 5-10 år om utvecklingen fortsatte.
Hur går den ekvationen ihop? Rekordlåga medlemssiffror men ändå kanske rekordhögt deltagande på första maj?
Häromdagen fick jag en jubileumsskrift om August Palm i handen. Det har gått ett och en kvarts sekel sedan han höll sitt legendariska föredrag Hvad vilja socialdemokraterna? i Malmö. I Göran Greiders bidrag till skriften kretsar funderingarna kring föredragets själva titel. För hur kommer det sig att vi, medierna och till mans, säger att socialdemokratin och inte socialdemokraterna, förlorade senaste riksdagsvalet?
Socialdemokratiska arbetarepartiet har förstås liksom hela partiväsendet i allt högre grad anpassat sig till den nya tidens åskådardemokrati. Socialdemokratin har blivit en kampanjorganisation som reagerar på och gör utspel i en hypermedial samtid. I stor utsträckning en profesionell marknadsföringskader som i valtider har till uppgift att mobilisera stöd hos den passiva massan för parlamentarisk seger. När vi talar om socialdemokratin talar vi alltså oftast om något annat än socialdemokraterna som ju har blivit allt mer osynliga – från en miljon medlemmar till hundra tusen på trettio år närmare bestämt.
Politisk vilja föds ur motstånd. Göran Greider pekar ut tre önskvärda motståndare för dagens famlande socialdemokrati. För det första, och kanske man skulle tillägga givetvis, den borgerliga politiken. Ett tydligt avståndstagande till utförsäljningar och marknadsliberala lösningar. Den andra motståndaren är självaste kapitalismen. Genom att lyfta fram den ekonomiska makten, och visa på hur klass exempelvis hänger ihop med såväl klimat som kön, kan politik bli något mer än att bara rösta vart fjärde år – det kan skapa en systemkritisk motmakt.
Den tredje motståndaren, menar Greider, är Rörelsen. Det där toppstyrda kampanjpartiet. Idag verkar medlemmarna snarast vara en belastning för politiska partier. Folkrörelsemodellen är trög och sådana organisationer är sällan i fas med den massmediala dagordningen som kräver snabba beslut. Greider utvecklar inte sitt resonemang men jag undrar om det inte snarare är så att det är likhetstecknet mellan Rörelsen och Partiet som spelat ut sin roll.
För även om det rasar ut medlemmar ur partierna tyder inget på att folks politiska intresse minskat. Tvärtom. I dag är partimöten något för de närmast sörjande medan tiotusentals icke partianslutna samlas till globala protestmöten, som European Social Forum vars nästa upplaga går av stapeln i Malmö i höst.
Här finns nog en personlig anledning till att det först var i vuxen ålder som jag började delta aktivt i firandet av arbetarnas högtidsdag. Även bland oss som idag demonstrerar på första maj är allt färre medlemmar av ett parti. Likväl känner vi oss förstås som tillhörande en rörelse.