Bild: Mikael Altemark
Borgerliga opinionsbildare brukar beskriva fackföreningsrörelsen som en jätte mäktig att krossa i stort sett vilket företag som helst i sin väg. Det ligger nog en del sanning i den beskrivningen. Men i så fall med tillägget att det i denna jättes kropp ryms ett ängsligt barn som mycket sällan använder sin styrka.
Jesper Enbom har doktorerat i medie- och kommunikationsvetenskap. I hans avhandling Facket i det medialiserade samhället undersöker han hur LO och medlemsförbunden hanterar den offentliga samhällsdebatten. I en intervju i veckans nummer av tidningen Arbetaren Zenit pekar han på hur facket inför exempelvis en strejk idag inte bara behöver organisera medlemmarna effektivt utan också måste ha en strategi för hur arbetsmarknadskonflikten kommer att skildras i media.
Under senare år har vi sett exempellösa misslyckanden i fackets mediehantering. Antifackliga krafter i Sverige har till och med i många fall lyckats etablera en bild av hur fackföreningsrörelsen använder sig av tvivelaktiga metoder. Men när hotell- och restaurangförbundet i Göteborg satte en oseriös restaurang som vägrade teckna kollektivavtal i blockad så var det inte ”maffiametoder”. När LO-sektionens ordförande i Malmö/Svedala krävde generalstrejk mot a-kasseförsämringarna eller när Syndikalisterna utestängt kunder eller strejkbrytare i blockader så har det inte heller varit ”maffiametoder”.
Nej, allt detta har handlat om traditionell facklig kamp. Det är medielandskapet som förändrats och det till den grad att det nu, i Sverige, är möjligt för polis att utan högljudd kritik attackera fackliga aktivister med pepparsprej. Ett militärt vapen som vi tidigare förknippade med hur diktaturer behandlar oppositionella.
Jesper Enbom menar att massmedierna till stor del är den övre medelklassens arena. Grundläggande frågeställningar hos fackföreningsrörelsen har svårt att få fäste i den offentliga samhällsdebatten. Den borgerliga hegemonin har gått så långt att folk börjat undra varför facket tjafsar om sånt som kollektivavtal och att uppenbara försämringar i arbetsrätten kan döljas bakom floskler om ”flexibilitet”. Resultatet är en fackföreningsrörelse som ängslas, som drar sig för att exempelvis ta ut vissa grupper i strejk eller agera mot företag populära hos allmänheten.
Det går givetvis inte att bara bortse från medielogiken och rådande allmänna föreställningar. Fackföreningsrörelsen är tvungen, för att flytta fram sina positioner, att lägga större vikt vid att kommunicera via mainstreammedierna. Men det räcker inte för att förändra hegemonin. Man måste också satsa betydande resurser på egna medier som når vardags- och fikarummen direkt.
För i grunden handlar det förstås inte om att kunna krossa något enskilt företag, utan om att den organiserade arbetarklassen är en nödvändig jätte för att förändra en orättvis värld.