Merparten av diskussionerna på Facebook är av privat karaktär. Om vad barnen gjort i skolan, om biobesöket i helgen etc. Är det då verkligen ok att journalister citerar från Facebook? Är det ett medium bland andra eller ett vardagsrum där det som skrivs ska tillmätas ungefär samma betydelse som en mer eller mindre obetänkt kommentar innanför hemmets väggar?
För ett par helger sedan upptäckte Edvard Unsgaard, statsministerns pressekreterare, att någon bajsat i hans trappuppgång. "Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det” skrev han på sin statusrad på Facebook. Sveriges journalistkår ställde då upprört frågan om detta är vad regeringen menar med sitt begrepp arbetslinjen – att invandrare torkar bajs på en söndag.
Men när några journalister veckan därefter skrev kritiskt om SVT:s matprogram Landet Brunsås på Facebook så blev de mäkta upprörda över att se sig citerade av Björn af Kleen på Expressens kultursida.
Ett problem med af Kleens artikel är visserligen att det inte framgår tydligt var citaten är ifrån. För läsaren är det inte oviktigt att veta om det är skrivet i en dagstidning eller i ett mer privat sammanhang som trots allt Facebook ändå är. Men om vi bortser från den enskilda artikelns brister så ställer det interna journalistgrälet ändå publicistiska frågor om relevans och privatliv.
Bo Madestrand på DN liknar Facebook vid ett restaurangbord och Aftonbladets Lisa Magnusson skriver på sin blogg att det är ett ”informellt och slutet sammanhang som bara några få personer” har tillgång till. Men till skillnad från de flesta liknande samtal utanför nätet så kan i många fall dessa konversationer följas av hundratals personer. För det är ju inte bara dina kompisar utan ibland också kompisarna till dom som läser vad du skriver. Det blir ett ”omfattande restaurangsällskap” som Björn af Kleen påpekar i en uppföljande artikel där han försvar sin citaträtt.
Hur många som närvarar ger dock inte svar på hur relevant det är att publicera. Oavsett om Unsgaard hade viskat till en enda person så är det intressanta att han – som politiker – kopplade denna insats för söndagsfriden till regeringens förda politik. På samma sätt är det inte ovidkommande att publicera kritiken av ett SVT-program eftersom de var skrivna av journalister med makt att hissa eller dissa olika mediefenomen. Men att citaten härstammade från Facebook skulle förstås framgått.
Kanske blir det, som bland annat Lisa Magnusson menar, ett fegare samtalsklimat av detta. Men journalister kan inte förvänta sig mildare behandling än andra grupper. Inte när det kommer till ämnen som faktiskt har med deras yrkesutövning att göra.
För övrigt är det mänskligt att fela och det skrivna ordet är i vår digitala tid sällan hugget i sten.