Vincent van Gogt, 1890.
En dag rämnade världen. Jag blev galen. Inte galen som rasande förbannad eller överdrivet hysterisk.
Nej. Jag menar som irra-runt-på-stan-och-peka-ut-vilt-främmande-människor-som-delaktiga-i- Konspirationen-galen. Följt av: Försöka-smita-från-dårhuset-men-efter-två-psykiatrikers-beslut-bli-nedbrottad-av-personalen-och-tvångsinjicerad-galen.
Den kliniskt påvisbara äkta sortens dårskap alltså.
I år är det femton år sedan och jag har fram till raderna här ovan inte skrivit ett enda ord om psykosen jag gick in i. För ärren sitter djupt. Kanske djupare än mina andra, senare, livstrauman. Som vår önskade första graviditet som slutade med en sen abort av det svårt skadade fostret. Min frus leukemi förförra vintern. Den otäcka stugbranden då vi i strumplästena fick fly ut på det istäckta havet i trettio graders kyla med vår bebis insvept i en filt. Min mammas för tidiga död i alzheimer.
Allt det har jag skrivit om utan att blinka, men aldrig någonsin om galenskapen.
I vinter har det kommit ut två självbiografiska böcker om psykisk sjukdom som är lite speciella då de skrivits av etablerade skånska kulturpersonligheter kända för helt andra saker än att de i perioder varit inlagda på St Lars, den psykiatriska kliniken i Lund. Deras böcker vittnar just om svårigheterna med att hitta orden som når ut från det mörkaste mörka. Författaren Jan Mårtenson skriver i sin Dikter inifrån: ”Tömda på språk/ hämtar vi orden/ nerifrån de mörka djupen,/ enda möjligheten/ att återvinna ljuset.” Och Ann Heberlein, forskare i etik och samhällsdebattör, skriver i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva att ”orden skapar inga broar mellan mig och den där hemska världen.”
Men ordens otillräcklighet är knappast det främsta hindret för att så få vittnar om sina psykiska sjukdomar. Först och allra främst vaktar Skammen. Ann Heberlein har i intervjuer om sin manodepressivitet sagt att knappast något skrämmer henne så mycket som att av andra bli betraktad som en misslyckad människa. Det är sannerligen heller ingen smickrande bild av sig själv hon ger i boken. Misantropisk, svekfull och ibland med storhetsvansinne. Som malmöjournalist har jag förstås inte kunnat undgå Heberleins skriverier i Sydsvenska Dagbladet. Jag har inte alltid gillat hennes åsikter. Som krönikan om husockupanterna i Lund i höstas. Att de unga ockupanterna ser ut som hennes och hennes vänners egna barn och att de bara därför vinner medelklassens sympati. En förklenande och förenklad iakttagelse. Som om bostadspolitiken skulle hänga på en dreadlock.
Men allt är förlåtet. Heberleins nya bok är något av det mänskligaste jag läst. Definitivt det modigaste. Därtill, faktiskt, stundvis rolig. Även Mårtenson visar på ett självutlämnande mod i vissa textrader. Som tankarna på dottern efter hans självmordsförsök: ”Hennes röst i telefonsvararen/ hindrade mig inte att fortsätta skära/ Efteråt: Den oerhörda skulden/ över att ha ska skadat/ dem jag älskar mest” .
När jag tillfrisknade från psykosen vägrade jag efterbehandling. Jag hade levt under extrem stress och pressat mig själv för långt. Punkt slut. Nu ville jag bara glömma och gå vidare. Och det gick fort. Studentlivet avslutades över en natt och yrkeslivet påbörjades i samma stund. Strax därpå blev jag och hon som idag är min hustru ihop och några veckor senare var vi gravida. Det straffade sig förstås. Flera år senare och i vad jag skulle beteckna som posttraumatiska ångesttillstånd har jag två gånger fått söka akut vård.
Med Heberleins och Mårtensons böcker hoppades jag min rädsla skulle lätta lite. Jag har i alla fall lätt att identifiera mig med dem. Mårtenson på grund av sjukdomsbeskrivningen, skildringarna av psykosen. Heberlein på grund av en rad yttre likheter. Vi är födda samma år och har varit tillsammans med våra partners i fjorton år. Vi har skrivande yrken, tre barn, hus i stan, stuga på landet mm. Men skillnaden mellan mig och de bägge författarna är att de har en diagnos. Deras sjukdomar är kroniska. De har försökt avsluta sina liv medan jag aldrig haft en uppriktigt menad suicidal tanke.
Så kanske var det jag upplevde för femton år sedan ändå relativt skonsamt. Kanske var det endast helvetets förmak jag besökte. Den tanken är ohyggligt skrämmande men nu har jag i alla fall vågat skriva om den.
Stefan! Du kommer alltid att vara min idol.
Tack eller vad man säger åt en så fin kommentar 🙂
Känner spontant att det är tråkigt att det tydligen krävs ett kändisskap för att bli tagen på allvar. Mina böcker blir inte ens recenserade och än mindre lästa. I skrivande stund funderar jag över det bemötande jag fick för över trettio år sedan och det är för mig en gåta att jag överhuvudtaget kunde få för mig att lita på vårdpersonal sedan dess.
Tack i alla fall för att du berättade! Det behövs fler som kommer ut ur garderoben, den psykiska!
Så fint du skriver! Tack