Jag har aldrig varit fattig och inte oroat mig för att bli det heller. När jag, min fru och vår förstfödde endast hade ett sovrum i en delad lägenhet och kritade matkuponger i kollektivhusets samlingslokal hade vi visserligen inga pengar men fattiga var vi aldrig. Den i relativa termer måhända materiella knappheten var till stor del självvald och det hade varit hycklande att ge de i bekantskapskretsen som såg oss som fattiglappar rätt. De var ju på det hela taget ganska lika oss med enda skillnaden att de prioriterat sina liv annorlunda.
Idag, med egen lägenhet i innerstan, sommarstuga och mer pengar i plånboken så är inte heller prioriteringarna särskilt olik de där kompisarna som satsade på karriären. För när Fan blir gammal så inte fan blir han radikal. Till mitt försvar vill jag ändå understryka att innerstan i det här fallet inte ligger i svindyra Tjockult utan i Malmö där det på Möllevången fortfarande finns folk som får vända på slantarna för att få vardagen att gå ihop.
En måndagkväll besöker lundasocionomen Torbjörn Hjort ABF i Malmö. Han är en av få i Sverige som forskar kring de ekonomiskt utsattas konsumtion och har disputerat på avhandlingen Nödvändighetens pris. Bättre bemedlade grupper, som yuppisarna under 80-talsyran, har däremot ofta varit föremål för olika undersökningar. Men i exempelvis Storbritannien är vetenskapen också intresserad av underklassen. Där har forskningens resultat till och med givit upphov till ett populärt uttryck – The poor pay more. Det är dyrt att vara fattig.
Samhällsutvecklingen har skapat ett par paradoxer. För hundra år sedan var ekonomisk knapphet en realitet för folkflertalet. Vardagen var en bokstavlig kamp för överlevnad. I det moderna överflödssamhället är konsumtionen knuten till identiteten på ett helt annat sätt och knapphet stavas nästan alltid utanförskap. Under nittiotalet började vissa grupper dramatiskt halka efter och det skedde när konjunkturerna vände uppåt. Det är också då kraven på konsumtion som markör för tillhörighet ökar. Plötsligt fanns det inga enklare jobb på arbetsmarknaden. Kraven på utbildning och kompetens ökade samtidigt som många fasta, trygga anställningar försvann och ersattes med korttidsvikariat och projektanställningar.
För de som inte har fasta jobb och bra boenden kan konsumtion fungera som kompensation menar Torbjörn Hjort. En överläkare med villa i Västra Hamnen i Malmö har sällan samma krav på sig att köpa vissa klädesmärken som en ensamstående och arbetslös förälder i en etta i stadsdelen Sofielund i samma stad. Så vad gör man när samhället å ena sidan förväntar sig lutheransk sparnit och varu- och tjänstemarknaden samtidigt kräver ökad konsumtion? Vilka strategier tar man till?
Ja, kanske köper man ändå vissa varor för att uppväga knappheten. Och då främst till barnen. Vuxnas konsumtion är ofta knuten till skuldkänslor och försakelse är en strategi som föräldrar i stor utsträckning riktar mot sig själva. Ibland undviker man helt och hållet vissa situationer för att slippa konsumera. Flera av dem Torbjörn Hjort intervjuat åker exempelvis inte på släktsammankomster och födelsedagskalas för att det förväntas att man tar med sig presenter och nästa gång kanske det blir ens egen tur att bjuda. Risken för isolering är stor.
Fasadupprätthållande är en annan vanlig strategi. För många familjer är exempelvis klasskassan i skolan en hederssak. Det är sällan de fattigaste barnens föräldrar som glömmer att betala till klasskassan eller som föreslår en lägre summa på föräldramötet. Akutlösningar är också vanligt. Man konsumerar först när det blir nödvändigt. Lisas utflykt i nästa vecka kanske inte blir av så jag väntar med att köpa den där regnjackan resonerar man. Det blir förstås oftast dyrare att köpa något i sista minuten istället för när det är rea.
Och det är den andra paradoxen. Konjunkturuppgång leder i överflödssamhället till ökade konsumtionskrav för dem som inte följer med uppsvinget och det till dyrare priser. För krediterna är sämre för den som inga pengar har och de med fast jobb får via sina anställningar ofta bättre erbjudanden som exempelvis abonnemang på mobiltelefoner, hemdatorer och gymkort. De senare har förstås också ett annat ekonomiskt utrymme för att handla matvaror och hushållsartiklar i storpack och för de som inte har bil är ofta lågprisvaruhusen inte ens ett alternativ. De fattiga måste köpa dagligvaror till ordinarie pris och kapitalvaror, tack vare ofördelaktiga avbetalningar, för ännu mer.
Vidare leder kreditanmärkningar till svårigheter att få förstahandskontrakt på hyresbostad, att man inte får öppna fasta telefonabonnemang utan tvingas använda dyra kontantkort till mobiltelefoner, att man utan internet får nöja sig med direktreklamens förljugna information om varuutbudet osv, etc, mm.
Trots att det var flera år sedan vi lämnade kollektivhuset har jag och min sambo ändå valt att förbli politiskt progressiva. I överflödssamhället känns det allt som oftast också paradoxalt. Å ena sidan krav på ökat ekonomiskt handlingsutrymme för så väl de mest ekonomiskt utsatta som för folkflertalet. Å andra sidan drömmer man sig bortom de dignande hyllorna i varuhusen. Mot en framtid där konsumtionslycka kan vara lågprioriterat i de flestas liv.