När Nick Alinia, känd ytterhögerinfluencer, anmäler en podd för grovt förtal efter att ha känt sig träffad av ordet ”nazistpyssling”, hamnar rättsväsendet mitt i kulturkriget. Är det en fråga om förtal eller ett försök att tysta kritik?

När verkligheten skaver kan man alltid stämma den. Ytterhögerinfluencern Nick Alinia har i och med rättegången som började i förra veckan tagit detta till en ny nivå. Om någon i en humorpodd råkar diskutera ”nazistpysslingar” då är det förstås domstolens sak att reda ut identitetsfrågan.

Att poddkomikern Bianca Meyer enligt egen utsago aldrig ens nämnt hans namn är en detalj. Att det var hennes poddpartner Jonatan Unge som stod för de mer färgstarka formuleringarna är en annan. I detta juridiska kammarspel blir dock den som talade vittne, medan den som satt bredvid blir svarande.

Stämningen, som drivs med hjälp av en SD-advokat och ingår i Christian Petersons projekt ”Förtalsombudsmannen”, sägs handla om grovt förtal. I praktiken liknar det mer en övning i att testa hur långt man kan tänja rättssystemet innan det börjar knaka. Internationellt talas det om SLAPP-processer, strategiska stämningar för att tysta kritik. Sverige har ännu ingen fullödig lagstiftning mot sådana. Kanske är det därför vi får se tre år gamla poddavsnitt förvandlas till rättsdramer som ingår i detta kulturkrigs-SM som Peterson initierade.

Alinia uppger att han lidit stort psykiskt lidande. Det är allvarliga ord. Samtidigt är han en offentlig opinionsbildare med tiotusentals följare och återkommande medverkan i SD-nära mediekanaler. I den rollen delar han gärna ut etiketter. Att bli föremål för dem tycks däremot vara en annan sak.

Det mest ironiska är kanske att domstolen nu ska avgöra vem som kallat vem för vad i ett samtal som handlade om att håna en ”nazistpyssling” utan att namnge någon. I en tid när verkligheten redan är fragmenterad räcker det tydligen med att känna sig träffad för att bli det.