Fungerande kontrollorgan nödvändiga för god journalistik

Vi lever i en tid när vi medborgare översköljs av samhällsinformation men har få möjligheter att själva bedöma sanningshalter. Behoven av korrekt nyhetsinformation i enlighet med en försvarbar etik är därför höga. Men utan fungerande kontrollorgan blir anspråken knappast mer än önskningar.

Timbro har släppt en rapport om Granskningsnämnden för radio och TV. I onsdags presenterades den under ett seminarium. Deras slutsats är att ”den metod som granskningsnämnden använder är dålig, framför allt eftersom nämnden inte gör någon egen utredning av sakläget utan förlitar sig på uppgifter från de granskade”. Det vill säga nämndens underlag för granskning av Sveriges Television och Sveriges Radio kommer från SVT och SR själva.

Nämndens ordförande Henrik Jermsten deltog under Timbros seminarium och ska då hävdat att deras uppgift inte är att kontrollera att det som sägs är korrekt utan endast att se till att public service-företagen lever upp till sina sändningstillstånd. Enligt DN:s ledarskribent Erik Helmerson ska detta yttrande skapat viss förvirring i lokalen då de flesta förmodligen uppfattar det ”som att nämnden är en sorts skiljedomstol dit man kan vända sig om man tycker att public service hittar på eller fattar fel.”

Nå, nu står det i och för sig i både SVT:s och SR:s tillstånd att nyhetsverksamheten ska ge en allsidig information till medborgarna och att sändningsrätten ”ska utövas opartiskt och sakligt”. Att detta inte skulle handla om att bedöma ifall det som sägs är korrekt verkar konstigt och det låter för mig som att Jermsten hade druckit för lite kaffe eller nåt i tisdags.

Hur som helst så nog kan man liksom Helmerson fråga sig om en myndighet verkligen är den mest lämpade för detta uppdrag. ”Staten är inte garant för sanning”, som rubriken till hans ledare lyder, är givetvis en sund utgångspunkt. Särskilt svårt blir det nog för staten att garantera sanningen när sändningstillstånden ges ut av staten själv.

Tidningsvärlden har kanske ett bättre upplägg även om verksamheterna skiljer sig åt. Pressens ombudsman är branschens eget granskningsorgan och finansieras gemensamt av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter. Dit kan enskilda vända sig för att anmäla upplevda kränkningar.

Men under förra året gjordes bara 530 anmälningar till PO och av dem skickades 40 vidare till Pressens Opinionsnämnd som avgör om eventuella åtgärder. En utökad verksamhet skulle kanske leda till en mer rättvis praxis. För visst händer det att liknande fall behandlas olika av pressen? Ibland till och med av samma redaktion. För ett par år sedan kallade exempelvis en moderat tjänsteman en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrade en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på bland annat journalister. TT valde att namnpublicera i fallet med tjänstemannen men politikern förblev anonym. Fast den senare till skillnad från den förra ju faktiskt var förtroendevald och det därmed enkelt skulle kunna hävdas ett allmänintresse.

Förmodligen skulle Pressombudsmannen vara mer effektiv och även få in fler anmälningar om hen också själv agerade offensivt. Med utökade resurser skulle den verksamheten kanske kunna breddas för att inte endast gälla enskilda individers ärenden samt även omfatta tv och radio?

Facebook comments:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *