Arkiv

De försvunna yuppisarna


Vart tog han vägen?

Till sommaren har vi bott i tio år i Södra Innerstan i Malmö. Sommaren 1999 gick flyttlasset från den lilla norrländska bruksorten Sandviken till det myllrande Möllevången, den kanske mest expansiva delen av en stad under snabb omvandling sades det.

Hemma i Sandviken hade vi hört ett radioprogram i P1 om det fantastiska, mångkulturella Möllan. Jag hade aldrig satt min fot i Malmö, förutom stegen från Centralstationen till flygbåtarna till Köpenhamn dårå. Någon Öresundsbro var ännu inte färdigbyggd. Men efter ett besök hos min svåger som då var nybliven möllevångsbo bestämde vi oss. Vi hade inga väntande jobb men det fick ordna sig. Den här stadsdelen måste vi bara flytta till, tänkte vi.

Kort efter inflyttningen började debatten om yuppifieringen/lyxrenoveringen/gentrifieringen. Men har så mycket egentligen förändrats i kvarteren kring statyn Arbetets ära sedan millenieskiftet? 

För några år sedan stod jag och en handfull andra nyfikna och bevittnade invigningsuppträdandena vid köpcentret Leonard. Med latinamerikansk samba, magdans och ballonger firade Stena Fastigheter en totalrenovering för 40 miljoner kronor. Flera av de gamla butikerna, bland annat öststatsgråa mataffären HP hade flyttat ut och nu fanns här både galleri och en modern ”food court” med restaurangmat från olika hörn av världen.

Visst hade Möllans gamla köpcenter blivit betydligt fräschare men jag fick ändå en bitter känsla av spiken i kistan, eller åtminstone att detta var första spadtaget till vår kära stadsdels grav.
I samband med bomässan Bo01 för de besuttnas nya stadsdel Västra hamnen, hade Möllevången en egen alternativ mässa och Sydsvenskan gav ut en temabilaga om den fattiga stadsdelen i söder. En dyster läsning om den gentrifiering, det byte av invånare, som vi på Möllan hade att vänta. Först skulle studenterna flytta in, sedan kulturarbetarna och med dem skulle stadsdelen bli så trendig att de mer välbeställda kommuninvånarna snart stod i farstun med krav på bostadsrätter.

Malmö Kommunala Bostäder, MKB, kallade det för ”slaget om Möllevången” och stadsdelens många aktivister var inte sena med att börja uppmärksamma ”yuppifieringen”. I gratistidningen Södra Innerstaden skrev en vikarierande enhetschef på Stadsdelsförvaltningen en replik på de ”illegala” affischer mot lyxrenoveringar som ”smetar ner stora delar av Södra Innerstaden”. Insändarskribenten ville det motsatta och förespråkade rivningar för att få plats med just bostadsrätter och flotta butiker. Åtgärder för att göra Södra Innerstan till en stadsdel för ”vanligt folk” som han bisarrt nog skrev för ”vad är det som säger att det bara är låginkomsttagare som ska bo i Södra Innerstan?”.

Den flera år långa och stundom stormiga debatten har idag mojnat. Men för tio år sedan kunde man välja och vraka bland lediga lägenheter på Möllan. Idag är det svårt att få förstahandskontrakt. En hel del aktiva möllevångsbor började därför flytta utåt, till Sofielund, där flera alternativa kulturverksamheter sedan dess uppstått.  

Vi har tre barn och vid tiden för vår äldstes skolpremiär var inte Möllevångsskolan färdigbyggd och fick därför börja i en liten skola i Sofielund. Eftersom jag ärvde en halv sommarstuga efter mamma hade vi nu också möjlighet att utan en enda sparad krona ta ett rejält banklån. Plötsligt kunde vi köpa en av drömkåkarna, en av de där gathusen från förra sekelskiftet som finns bevarade i just Sofielund. Och detta till samma månadskostnad som vår dåvarande hyresrätt men med fler kvadratmetrar och egen insynsskyddad trädgård.

Möllevångstorget ett par stenkast bort har dock förblivit vår centrumplats. Jag passerar torget dagligen och visst har det hänt en del de senaste åren. Ett par caféer har öppnat. Tidigare fyllde krogarna Ölcaféet och numera nedlagda Pimpas funktionen som samlingsplats för folk som var kaffesugna under dagtid. Några butiker har också bytts ut. Men annars verkar det inte blivit så mycket av yuppifieringen och gentrifieringen.

2006 såg jag en konkret siffra. Det året omvandlades 190 hyresrätter på Möllevången till bostadsrätter. 190 lägenheter alltså, inte hus.  Jag tror inte att det i särskilt stor utsträckning inneburit en gentrifiering och definitivt inte yuppifiering. Även relativt sett fattigt folk har de senaste åren kunnat ta bostadslån på grund av den hårdnande konkurrensen om bankkunderna som de låga räntorna skapade. Att en del möllevångsbor erbjuds att äga sina gamla hyreslägenheter är inte helt oproblematiskt men med ägande följer inte sällan ansvarskänsla. Möllan har överhuduvtaget blivit en mindre skräpig stadsdel och det var länge sedan jag såg någon råtta, en varelse som för åtta år sedan var ett vardagligt inslag.

Det mest påtagliga i ”saneringen” av Möllan – Leonards köpcenter – har också  floppat. Hälften av butiksfönstrena gapar idag tomma och möllevångsborna verkar måttligt intresserade av de andra. Trist. Stadsdelen skulle verkligen behöva ett riktigt köpcenter. Men ser vi det från den positiva sidan så kan det bli en varning för de som fortfarande drömmer om att lyxrenovera Möllevången.

Att vi som sagt fått några riktiga caféer samt några krogar som serverar annat än samma blasköl som alla andra behöver väl inte heller ses som något helt negativt. Man kan ju istället välja att se det som en förstärkning av Möllevångens goda rykte om att vara mångfacetterat.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.