Arkiv

Nuets lycka och förbannelse

Skärmavbild 2013-10-23 kl. 09.40.29

Mick Jagger och Keith Richards i San Francisco 1972

När jag en kväll för några år sedan skulle låsa vår port så small det till ute på gatan. Pang! Sekunden senare blickar jag ut. Ingen människa så långt ögat kunde se. Framför mina fötter fann jag däremot en plastkasse med vältummade Rolling Stones-skivor som några minuter innan definitivt inte hade legat där.

Det var inte första gången. Under det senaste året hade jag mer eller mindre dagligen funnit prylar utanför vår port. Ibland nyttiga saker som en halvtrasig cykel vilken jag mekat och målat och nu tar mig fram på Malmös gator med. Men oftast bara personliga grejer, allt för personliga eller solkiga för att ha något egentligt värde. Som en liten porslinsburk med blommotiv, ett gulnat klassfoto från mellanstadiet eller en trasig leksakshund.

Jag har förstås funderat en del kring detta mysterium. När jag rotade i den där påsen LP-skivor bestämde jag mig för en romantisk förklaring: Att prylarna har en innebörd. Ett dolt budskap i vardagen.

Visst är det väl så att vi moderna människor allt som oftast har våra inre blickar fäst någon annanstans än i nuet. I bästa fall framåt med drömmar om en bättre tillvaro där pengarna är fler, jobbet intressantare och så vidare. Men inte sällan blickar vi ångerfullt bakåt där om inte vore om och ens ansträngningar skulle varit större och turen på rätt sida.

Men dessa daterade prylar – proslinsburken, klassfotot, den trasiga leksakshunden och de tummade skivor – har en gång i tiden säkert haft någons fulla uppmärksamhet just i stunden.

Jag föreställer mig att någon liten unge stolt stoppade sin första tappade tand i den blommiga porslinsburken. Förvarade burken i den låsta byrålådan på vilken stod ”Viktiga Saker” i spretig handstil och gömde nyckeln under madrassen. Några år senare kunde han eller hon under en hel månad inte låta bli att stirra på det numera gulnade klassfotot. För på andra raden satt den första förälskelsen.

Och leksakshunden blev kanske av med sina bägge framben i samma stund som  tonåringen diggade upproriskt till sina rockidoler. Just där och då gav den nyinköpta plattan Out of Our Heads, Rolling Stones genombrott för övrigt, ett löfte om livet, det pumpande lustfyllda.

Jag fantiserar förstås, men dessa allra mest vardagliga av prylar påminner mig om att försöka stanna till och uppskatta nuet. Låta livets små händelser ta plats och inte hela, hela tiden blicka framåt mot fåfängliga stordåd eller, för den delen, ångrande bakåt.

Hur som helst. Smällen just innan jag fann påsen med skivor gav mig också en ledtråd till mysteriet. Inte till skrotcykeln, den ramlade nog inte ned från himlen, men de andra prylarna. Med bunten skivor under armen ringde jag så morgonen efter på hos närmaste grannen, något slags äldreboende omgärdat av ett högt plank och med kodlåst port. Jo, visst sa vårdaren som öppnade dörren och tog emot bunten. Professionens sekretess gjorde att han inte kunde nämna några namn men nog förstod han vem som slängt ut sakerna genom fönstret.

Prylarna hade antagligen förlorat sitt nostalgiska värde på ålderns dementa höst. Jag har själv sett det på nära håll. Min mamma dog i alzheimer. Det dolda budskapet får så ytterligare en botten.

För han eller hon som en gång kanske sparade sin första tand i den där porslinsburken, som inte kunde släppa blicken från klassfotot och som hörde framtidens löfte i Rolling Stones musik – det är idag en människa fången i nuet.

Taggar: , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.