Arkiv

Amaltheamännens arvtagare

Få känner till att Amaltheamännens revolutionära malmöklubb fortfarande existerar. I måndags kväll gjorde de åldrande ungsocialisterna sin kanske sista direkta aktion.

På lördag är det hundra år sedan Anton Nilsson och ett par andra sammansvurna i Malmö Ungsocialistiska Klubb sprängde strejkbrytarbåten Amalthea. Hundraårsminnet kommer att uppmärksammas med en bronsplatta från Malmö stad och en minnesstund i ABF:s regi.

När kommunen och bildningsförbundet planerade sina hågkomster kände de förmodligen inte till att Amaltheamännens revolutionära malmöklubb faktiskt fortfarande existerar. Och när du läser detta har de inte längre så unga ungsocialisterna gjort sin kanske sista direkta aktion, denna gång till minne av bombdådet.

Det är början av juni 2008 och sommaren har i år kommit tidigt. Gamla Västers stenstad är ordentligt upphettad. Jag sitter i Gunnars kök. Vi kan kalla honom så. Gunnar är sjuttiotre fyllda och föga intresserad av att synas i media. Köket vetter mot en skuggad innergård, atrium heter det väl på arkitektspråk, vilken han delar med några andra av de kvarvarande i Malmö Ungsocialistiska klubb.

Det är en märklig känsla att sitta i detta vackra sekelskifteshus och höra Gunnar pratar om bombdådet den 12 juli 1908. Eller var det den 11 juli? Källorna är otydliga och Gunnar visar flera gamla gulnade uppslagsverk som säger emot varandra. Han har dock genom att studera gamla polisrapporter kommit fram till att rätt datum var den 12 juli. Eller om det var den 11:e?

Mitt intresse är dock av något helt annat. Om en månad kommer många tidningar att skriva långa reportage om den historiska händelsen och om Anton Nilssons händelserika 101-åriga liv. Jag vill istället höra Gunnars och hans kamraters story. Ett gäng sjuttisar som i hemlighet förvaltar en legendarisk revolutionär klubb och som dessutom nu på ålderns höst tänker skrida till aktion efter decennier av tystnad.

Gunnars minnesbild är tydlig men årtalen sviktar. I slutet av sextiotalet måste det i alla fall varit. Han och några andra kamrater i den syndikalistiska fackföreningen Malmö Lokala Samorganisation var intresserad av mer än vad den fackliga verksamheten kunde inrymma. På en demonstration ser de några äldre som bär en svart anarkistfana. De tar kontakt med fanbärarna och snart blir de bjudna på kafferep hos de då kvarvarande medlemmarna av Malmö Ungsocialistiska Klubb. Anton Nilssons generation.

Malmö Ungsocialistiska Klubb får nu åter igen en aktiv period. Gunnar och hans kamrater producerar tidningar. Lokala men också ett tag anrika Brand som startades 1898 av Ungsocialisterna och som finns än idag. Och så gör de en rad aktioner. Den mest uppmärksammade är den så kallade ”Tomteaktionen”. Vid juletid står de iförda tomtekläder utanför NK och delar ut klappar från varuhuset. Givetvis utan att betala för varorna. En aktion som blir rikskänd och som det även skrivits om långt senare.

I mitten av sjuttiotalet köper de huset vi nu sitter i. De var trötta på vräkningar och behövde också en möteslokal. Av de tiotalet medlemmarna i Malmö Ungsocialistiska Klubb var det endast Gunnar som ännu hade lyckats få fast jobb. Och även om det på den tiden inte var fråga om det tvåsiffriga miljonbelopp kåken torde vara värd idag så var banken svårövertalad. Fastighetsvärden var dock själv gammal socialist och kunde ställa upp som borgenär.

I samma veva som 80-talets högervindar börjar blåsa skaffar sig klubben också en semesterbostad i Italien. Aktiviteten avtar. Några skaffar barn och renoveringen av huset på Gamla Väster tar tid och i de hårda tider som nu råder börjar flera av dem att prioritera fackligt försvar framför anarkistiska upptåg.

Malmö Ungsocialistiska Klubb börjar så sakteliga ta formen av en kamratförening. Husen och den antiauktoritära socialistiska övertygelsen håller dem samman men deras politiska aktivitet sker härefter i andra organisationers namn.

Nu är det juni 2008. I det vackra huset med innergård ligger en gjutform och en marmorplatta. De ska bli två minnesplattor som de utan tillstånd tänker fästa vid kajen där båten Amalthea låg förankrad. De senare är skänkt av marmorarbetarnas fackförening i italienska Carrara. Anarkistiska kamrater som Malmö ungsocialister haft kontakt med i årtionden.

Gjutformen ska fyllas med brons och skänks av klubben med texten ”Till hundraårsminnet av Amaltheamännens kamp för Arbete, Frihet och Bröd.” En betydligt starkare formulering än Malmö Stads platta där det talas om att Amaltheadådet har ”en framträdande plats i den svenska politiska historien”.

Men det är väl valda ord. För som Gunnar säger: Sprängningen av Amalthea var trots allt ett terroristdåd. Även om det endast var tänkt att skrämma strejkbrytarna så dödades en av dem och flera skadades. Samtidigt. Det svenska klassamhället var hårt och demokratin ännu i sin linda.

Hoppas att den moderna och i många avseenden idag mer toleranta staden Malmö låter plattorna sitta kvar.

Comments Closed

2 comments to Amaltheamännens arvtagare