I den pågående diskussionen om dagis kan man ana en stundande förskjutning av hela det feministiska projektet. ”Dagis frigjorde kvinnornas arbetskraft på marknaden, men har inte i grunden ändrat på arbetsfödelningen”, skrev Moa Matthis och Ulrika Milles i Dagens Nyheter i onsdags. ”Varför lät feminismen kampen för jämställdhet förvridas till en kamp för likhet”, skrev Anna Wahlgren i gårdagens Expressen. Månne står vi inför ett ideologiskt språng – från en reformistisk kamp där kvinnor med folkhemspolitik får tillträde till offentligheten på samma villkor som män till ett närmast revolutionärt ifrågasättande av den patriarkala kostym så väl ”frigjorda” kvinnor som män tvingas bära.
Journalisten Nina Björk skrev för ett par veckor sedan en kolumn i DN om den magknip hon får varje dag hon lämnar sin gråtande unge på dagis och att vi föräldrar borde vara hemma mer. Det var nu inte vilken mage som helst som värkte utan magen till författaren av den moderna feministiska klassikern Under det rosa täcket och snart var debatvågorna i rullning.
Många är de som försvarat sitt eget föräldraskap i debatten. Och för såna som mig, innerstadsbor som valt att sätta barnen på dagis innan två års ålder, är det lätt att låna sitt öra till en Liza Marklund. När hon i Expressen skriver att alla undersökningar visar att barnen i innerstäderna mår psykiskt bäst och att barn som gått dagis utvecklas socialt bättre än de som går hemma så nickar vi instämmande. Men om vi slutar att leta argument som försvarar våra egna livsval så reser sig en del frågor. Vilka är det som bor i exempelvis Stockholms innerstad? Inte är det väl särskilt många krigstraumatiserade familjer? Och som min svåger Mårten påpekade häromdagen så betyder väl social utveckling i det här sammanhanget samhällelig anpassning?
Som en röd tråd i de olika debatterna om föräldraskap tycker jag mig se ett trist kollektivistiskt tänkande där individen ständigt utpekas som en käpp i samhällsnyttans allt snabbare rullande hjul. Vi har två omdebatterade förslag till reformer varav den ena synes förfäktas av högervridna och den andra av vänstersinnade. Visst. Vårdnadsbidraget kan bli en kvinnofälla och delad föräldraförsäkring kan mycket väl föra med sig att tusentals olämpliga plågoandar till pappor spenderar mer tid i hemmet. Men det är en argumentation som är trist, trist, trist!
Självklart ligger det något högst rimligt i att man ska kunna vara hemma med sina egna barn och inte behöva byta dem med grannens för att få familjens ekonomi att gå ihop. Givetvis är det skumt värre att föräldraförsäkringen inte är individuell utan någon slags förvriden konservativ rättighet som utgår från den tvåsamma föräldrakonstellationen och därmed upprätthåller ojämlikheten mellan könen.
När Nina Björk debatterar dagis gör hon det inte alls utifrån någon nyfrälst ”antifeministisk” och ”reaktionär” position vilket hon anklagats för i debatten från vänster och som fått kristdemokraternas Maria Larsson att välkomna henne i partiet. Nina Björk argumenterar utifrån en klassisk radikal civilisationskritik med udden riktad mot samhällets effektivitetshets. Hon kräver kortare arbetstid och lika lön oavsett arbete. Allt för att lätta några av samhällets alla bördor på individens axlar. Det som är nytt är att hon argumenterar utifrån barnens bästa. Med en medveten klass- och feministisk politik behöver inte valet mellan dagis eller hemmet vara pappa statens. Så ut med det trista! Låt oss debattera hur vårdnadsbidraget inte ska bli en kvinnofälla och hur vi kan möjliggöra att alla hundratusentals lämpliga pappor kan utnyttja en delad föräldraförsäkring!
När vår förstfödde, en grabb, började dagis var han ett år och fyra månader. Han grät vid överlämningen varje dag i säkert ett års tid. Jo, det klumpade sig i magen när han tappert vinkade adjö i fönstret. Vår dotter var ett år och nio månader när hon började. Sista månaderna var det mycket pusslande med kompisar och öppna förskolan för att hon skulle stimuleras under dagarna. Så här efteråt är det självklart att vi skulle gjort tvärtom. Låtit grabben börja senare och dottern tidigare.
Men om vi slutar stirra oss blinda på våra egna ögonstenar, om vi låter barn också vara individer, så kanske vi inser att den här debatten inte bara handlar om oss som är småbarnsföräldrar idag. Kanske står vi inför ett revolutionärt språng för en feminism som allt för länge förlitat sig på folkhemsk ingenjörskonst. Hoppas.