Arkiv

Kyrkans barbari och rikedom

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor:
du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror

Skolavslutningstider. Runt om i landet tar vattenkammade gossar och hästsvansprydliga flickor ton till Sveriges kanske populäraste psalm.  Jag är glad att min grabb slipper sjunga den i en kyrka. En lövad trappa på skolgården är högtidligt nog.

Många skolor, särskilt i områden som Södra innerstaden i Malmö, firar numera inte avslutningar eller lucia och jul i kyrkan. Det är ett hedervärt sätt att värna mångkulturalismen i vårt land. Jag vet inte vad föräldrar på andra skolor runt Möllevångstorget anser men misstänker att jag knappast är ensam om den åsikten. Men samma respekt som de visar andras ungar verkar många infödda svenskar inte vilja unna sina kanske närmaste, de av eget kött och blod eller i vart fall adopterade.

Ett dop är inte ett namngivningskalas. Det är inte heller en ceremoni i vilken en unik individ välkomnas till världen. Dopet är ritualen då en ny själ tas upp i Guds gemenskap. I vårt land vanligtvis den evangelisk-lutherska Svenska kyrkans gemenskap. Om det nu hade varit fråga om något så när vuxna medborgare så skulle jag inte invända. Men här i Sverige är den vanligaste åldern på ett dopoffer noll år. Oskyldiga spädbarn bärs fram till altaret av de i många fall ljummet religiösa släktingarna vilka med sin närvaro befäster en barbarisk sedvänja. En osmaklig kvarleva från en tid när En nation, En kung, En kyrka inte ifrågasattes av de flesta svenskar.

Jag är själv ett offer för denna tradition. Det var till och med min egen farfar som skvätte vattnet på mig och därmed så att säga hjälpte mig med de första stegen i de frommas öststatsparad. En marsch där kyrkans barntimma, morgonpsalm i skolan och konfirmation var några av de mer eller mindre obligatoriska vätskekontrollerna. Men trots att vägen sägs vara bred har jag därefter vandrat med försiktiga steg längs dikesrenen. Mitt medlemskap har jag dock aldrig sagt upp. Detta av närmast kulturkonservativa skäl vilket säkert en del ser som motsägelsefullt. Men låt mig förklara.

Jag har inget emot religion. Tvärtom ser jag gärna mer av resonemang kring människans mål och mening i skolundervisningen. Även om min egen tro är svag och namnlös så räknar jag mig också till de som tror på en skapande Gud. Men hon har helt andra kvaliteter än Knutby-pastorns och Ulf Ekmans. Till skillnad från dessa herrar låter hon människan vara ifred även om hennes skapelse har ett syfte. Fria viljan typ.

Ja, ja. Oavsett mina egna hobbyreligiösa funderingar så är det uppenbart att religionerna liksom andra traditioner äger en viktig funktion i många människors liv. Liberalismen och socialismen ville väl med sitt moderna projekt men dess hegemoniska anspråk på att tolka världen har gudbevars lämnats kvar i ett allt annat än människovänligt 1900-tal. Idag har individen i västerlandet en uppsjö fler möjligheter att välja sina liv än för hundra år sedan och det är gott.

Men för att kunna välja måste vi ha en uppfattning om vilka vi är och varifrån vi kommer. Här träder historia och tradition in i bilden. Jag är uppenbart en produkt av en rad fromma förfäder och mödrar.  Alla svenskar, även de mindre bleka och nyligen anlända, har traditioner att förhålla sig till i vårt gemensamma land. Vad lilla jag råkar tro på är däremot inte alltings mått. Om jag så i morgon dag konverterar till zoroastrismen så vill jag därför att den kulturrikedom Sveriges många kyrkor utgör ska förbli folkets angelägenhet. Ett andligt rum för myndiga medborgare att nyttja rituellt, att studera som historiska objekt eller bara svalka sig i en varm sommardag. Mina slantar till Svenska kyrkan betraktar jag helt enkelt som en kulturskatt.

Men mina barn är varken döpta eller kollektivanslutna till någon församling även om jag själv är medlem i Möllevången-Sofielunds. Deras förhållande till kyrka och religion är nämligen bara deras. Man kan faktiskt förrätta namngivningskalas och välkomstfester utan att blanda in Gud. Det har vi gjort i vår familj. På samma sätt som man kan sjunga en folkkär psalm utanför kyrka och religiösa sammanhang.

de skola oss påminna Guds godhets rikedom,
att vid den nåd besinna, som räcker året om.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.