Arkiv

Vi har irrat oss in på dygdens avvägar

”Kvinnor är så mjuka, men män är så… annorlunda”, viskade han medan handen trevade smekande under mitt täcke.

Det var sent en norrländsk midsommarnatt för många år sedan. Tomflaskorna låg spridda över skärgårdsön liksom gästerna på sängar och soffor i sommarstugan. Bredvid mig låg en vacker yngling. Finlemmad och släthyad med skarpa bleka anletsdrag och mörkt långt hår. En sådan där cool snubbe man själv skulle velat vara med en lika underskön gothprinsessa till flickvän som man själv skulle velat haft. Men flickvännen var i Paris…

I måndags smög en man sig in i RFSL:s centralförbunds lokaler och klippte till en anställd kvinna med en yxa. Anledning enligt egen utsago: Förbundet ”sponsrar bögar”. Det är en märklig tid vi lever i. Å ena sidan svämmar världen över av sexualiserade mediabudskap och det är inte lätt att hålla reda på alla exponerade kändisars preferenser i sängen. Och många av oss bryr oss inte heller längre.

Å andra sidan löper en sexualfientlig eld över världen. Rättrogna dysterkvistar som i vårt promiskuösa tidevarv ser tecken på att den yttersta tiden nalkas. Såna som Kenyas ärkebiskop vilken vid installationen av världens förste öppet homosexuella biskop, amerikanske anglikanen Gene Robinson, menade att djävulen hade kommit in i kyrkan. Såna som Åke Green som kallar homosexualitet för  ”otuktssynd”. Och under ytan, bortom stollarnas rubrikskapande uttalanden, har vi senaste åren sett att homofobin bubblar starkare än vad vi kanske anat med organiserade kampanjer mot homovigslar och hatbrott.

Tystnaden breder ut sig i Sodom och Gomorra. De reaktionära har nämligen trumf på hand. För anständiga liberala människor vill givetvis inte förknippas med sexliberalismens baksida, pedofilernas övergrepp och porrindustrins människohandel. Så istället för att hylla den fria sexualiteten och samtidigt angripa övergreppen och förtrycket, istället för att häckla Åke Greens uppenbara behov av en feting i rektum, lägger vi vår kraft på att bjuda in fler bakom anständighetens försvarsmurar. Från 1987 års bastuklubbslag via registrerat partnerskap 1995 till dagens homovigslar går en röd tråd.  Viljan att göra den andre till en av oss. Titta! De knullar inte runt på snuskiga klubbar! De lever i statligt registrerad tvåsamhet och nu också med guds välsignelse. Halleluja!

Vi har låtit oss förledas in på dygdens avvägar, för att citera Oscar Wilde, och det är inte sällan kontraproduktivt. För motståndarna tar förstås varje steg på den vägen som intäkt för att de besitter Sanningen.

Det blev inget kuttrasju den där midsommaraftonen. Antagligen för att jag är ”så förbannat hetero” som min fru brukar säga. Synd. Det hade kanske inte varit himlastormande men jag hade i alla fall varit en erfarenhet rikare. Och som det står i Skriften: ”Bättre ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat”.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.