När jag för runt tio år sedan började gå med i olika mailinglistor var jag mycket positiv till detta nya sätt att kommunicera. Jag tyckte mig se en renässans för svenskt föreningsliv när folk från olika delar av landet plötsligt kunde hålla möten dagligen istället för kanske bara en gång om året.  

Ifjol startades uppskattningsvis 184 miljoner nya bloggar. Otaliga är de entusiaster som nu talat om en renässans för deltagardemokratin. Författaren Gertrud Hellbrand ifrågasatte i gårdagens Dagens Nyheter dock den bilden med utgångspunkt från en ny uppsats från sociologiska institutionen i Lund. De flesta bloggar ”handlar som bekant inte om sådant som politik eller kultur utan är helt enkelt privata dagböcker utlagda på nätet”. Lejonparten av bloggarna är helt enkelt inte intresserade av kommunikation.

Visst är det också skillnad på en dialog mellan två parter och att bara konsumera och exponera information på nätet. Hellbrand försöker dock se något upproriskt även i det senare då hon kopplar det självbespeglande bloggandet till en generations besvikelse över samtiden. ”Vår tids personlighetskult som ett vapen mot intighet och meningslöshet” och att det ”ersatt religionen som meningsskapare”, skriver hon. Jag är tveksam. En offentligt publicerad dagbok skapar i sig ingen mening med livet och åstadkommer knappast några samhällsförändringar. Och aggressiva utlevelser, som det hav av anonyma hatinlägg som finns i bloggosfären, är måhända skrivet med ett upproriskt språk men hotar sällan några riktiga makthavare.

Mycket av den digitala revolutionen är fantastisk men det finns baksidor. Efter att nyhetens behag hade lagt sig märkte jag att många av de mailinglistor jag gick med i då för tio år sedan efter ett tag imploderade. När de som diskuterade på listorna inte möttes ansikte mot ansikte tenderade tonläget ofta att skruvas upp och motsättningarna, tvärtemot listornas intentioner, att förstärkas.