Patrik Lundberg

”Hur många gånger ska jag behöva säga det? Stefan och Carolina är mina riktiga föräldrar!”

Genom dörren till dotterns rum hörde jag henne häromveckan läxa upp en kompis. Hon är adopterad, från Etiopien, och till skillnad från när de ”hemmagjorda” storasyskonen var i sjuårsåldern har skolstarten inneburit en del ifrågasättande av hennes identitet.

”Vilka är dina riktiga föräldrar?” För journalisten Patrik Lundberg som fyller trettio i år är svaret inte så enkelt som det vi säger till vår minsting – att de som uppfostrar ett barn är hennes föräldrar. I hans nyutkomna bok Gul utanpå beskriver han en resa tillbaka till Sydkorea och sökandet efter sina biologiska föräldrar. Spännande och samtidigt en skildring av en inre mörkare resa.

För även om stilen är humoristisk, inte minst i beskrivningarna av de kulturkrockar som möter en ung svensk som är vegetarian och pluggat genusvetenskap, så är hela tiden skuggorna från barndomen i Sölvesborg närvarande. Skammen att växa upp med alkoholiserade föräldrar där pappan lämnar familjen när han är tio år. Men framförallt de sår i själen som orsakats av att ständigt blivit kallad ”guling” och ”kinesjävel”. Resan blir ett försök att läka och landa i den dubbla identitet som adopterade ofta känner.

Gul utanpå är också en kärleksförklaring till mamman, som när hon blev ensamstående förälder försakade allt för Patrik och hans syster, samt ett nyanserat inlägg i adoptionsdebatten. För det är givetvis inte så okomplicerat som att en människa som satts på ett barnhem räddas till något som i de flesta fall är bättre. Det är ett förenklat perspektiv som endast fokuserar på den enskilda individen. För en mer balanserad bild måste vi också se den samhälleliga kontexten.

Dels är pengar inblandade, ibland är det fråga om ren människohandel, och så kan adoption förstås också understödja strukturellt förtryck. Exempelvis att ogifta kvinnor med barn inte accepteras i vissa kulturer. Hur mycket ska sådana aspekter tillåtas ta utrymme när Sverige och andra västländer skriver under adoptionsavtal med givarländer? Var går gränsen för kulturimperialism?

Gul utanpå väcker många frågor hos mig som adoptivförälder. Vid etiopiska ärenden är det inte brukligt att få veta vilka de biologiska föräldrarna är. Men när vi var nere för att hämta dottern tjatade vi och dagen innan hemresan fick vi en lapp med namn på den biologiska mamman och en adress till mormodern. Vår tanke då var någon slags kontakt, kanske genom ombud, för att om inte annat ge lite ekonomiskt stöd. Men skulle de återkommande påminnelserna verkligen göra livet till det bättre för dom och vad kommer vår lilla tjej tycka om en sådan relation när hon blir äldre?

Och vad innebär det att rent fysiskt avvika från sin omgivning? Vi bor visserligen i ett område där sjuåringens utseende nog är vanligare än storasysters blonda hår och blåa ögon. Den senare brukar säga att hon ”hatar att se ut som en jävla Svenne banan” och har färgat håret i samma röda nyans som idolen Rihanna. Men givetvis kommer det bli tuffare för minstingen som redan vid fem års ålder med ledsen röst sa att hon vill ha ”samma skinn” som storasyster.

Man kan få ångest för mindre och är det något här i livet jag är bra på så är det ångest. Men som för de flesta föräldrar är mina barns liv viktigare än mitt eget och så länge jag orkar ska min kärlek kriga för henne. Sedan får hon, när hon blir äldre, kalla mig sin ”riktiga pappa”, ”adoptivfarsan”, ”tramsgubben” eller vad tusan hon vill.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren