För nationalismen är kritiska perspektiv av ondo

Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism. Jag skriver apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.

Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.

Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”

Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.

Konst är för oss inte i första hand viktig för samhället utan för människan. Visst kan konsten användas i politiska syften eller bara som förströelse men den är så mycket mer än så. Konst, vare sig det handlar om tv-serier med miljonpublik eller smala performanceföreställningar, kan bryta våra vanliga sätt att se på tillvaron. Ge oss glasögon som skärper vår blick på samhällskulturen och våra egna liv.

En från makthavarna fri konst är av yttersta vikt för individens frihet. Om konsten ska vara fri måste den ha ett kritiskt förhållningssätt till makthavarnas olika agendor. Och detta gäller förstås även för den journalistik som bevakar och analyserar konsten. Det vill säga det som Opulens sysslar med, kulturjournalistik.

Sverigedemokraterna och deras besläktade har en kultursyn som är den absoluta motsatsen. Med historierevisionism och myter vill de skapa en nationell gemenskap där kritiska perspektiv anses hota deras kulturellt enhetliga drömrike. Mot det ställer vi alltså kulturjournalistikens demokratiska mångfald. En kulturjournalistik värd namnet måste alltid utgå ifrån, för att parafrasera Halldorf, att individens frihet är mer fundamental än nationstillhörigheten.