Kan vi lita på bilderna från kriget?

Bild: Gerd Altmann

Även om det är svårt att avgöra mediebildernas sanningshalt borde hur vi förhåller oss till bilderna vara enklare tycker jag. Det vill säga med en sund skepsis.

Krigets första offer är sanningen heter det och det är klokt att förhålla sig kritisk till de olika bilder som nu sprids från det pågående kriget i Ukraina. Men inte alltid helt lätt.

I veckan retweetade jag själv ett filmklipp på en ukrainsk yngling som, enligt tweeten, ringde upp slumpvisa ryska ungdomar vilka svarade honom med förklenande tillmälen. Men filmen visade sig vara flera år gammal och dessutom redigerad i propagandasyfte. I det längre originalet presenterar sig den unga youtubaren varannan gång som ryss och varannan gång som ukrainare och bemöttes lika ofta, från bägge nationaliteter, av trevliga röster från andra sidan dataskärmen som av oförskämdheter.

Enligt experter är TikTok sämre på att bekämpa desinformation än Facebook, Instagram och Twitter. ”Ingen annan plattform har så mycket falskt innehåll”, sa BBC-journalisten Shayan Sardarizadeh till nyhetsbyrån AFP i torsdags. Han granskar flödet på TikTok dagligen och menar att miljontals, ofta unga, användare översköljs av falsk information. Det kan handla om videoklipp från tidigare konflikter, äkta klipp med vilseledande berättarröster eller till och med fejkade direktsändningar.

Även sanningshalten i de traditionella mediernas bilder från kriget har ifrågasatts. Nu i veckan har exempelvis Ryssland hävdat att de chockerande bilderna från ukrainska Butja är falska. De döda människorna som låg längs gatorna var i själva verket levande ukrainska skådespelare hävdade Putin-regimen. Något som senare motbevisats av New York Times när satellitbilder jämförts med bilder och filmer från platsen. Jämförelser som visade att kropparna legat på samma ställe i veckor.

Sam Dubberley är chef för digitala utredningar på människorättsorganisationen Human Rights Watch och har arbetat med att verifiera uppgifter och berättelser från krigszoner i flera år. Nyhetsbyrån TT intervjuade honom i veckan om det arbetet. I dagarna har Dubberley tittat på bilder på gator och byggnader i Butja och sedan också jämfört med satellitbilder. Exempelvis lyckades han identifiera en plats genom ”Till salu”-skyltar utanför ett hus. Med hjälp av texten på skylten letade han sig fram till byggherrens sajt vilket ledde honom till den exakta plats där filmen hade tagits.

För att försöka fastställa vid vilken tidpunkt en video eller bild är tagen kan man enligt Dubberley titta på vad folk har på sig, vädret en specifik dag, om folk har munskydd, eller modeller på mobiltelefoner och när de tillverkades. Ju mer material som kommer från ett tillfälle, desto enklare är det att verifiera. Det går att producera en välgjord fejkad video från en plats, men att göra flera stycken är svårt, menar Dubberley.

Bilder och filmer är dock bara en del av arbetet. Human Rights Watch samarbetar också med landexperter, konfliktforskare och forensiker som tittar på skador på offren. Vidare har organisationen också personal som intervjuar vittnen och vapenexperter som granskar militäruniformer och vapen.

Även om det är svårt att avgöra mediebildernas sanningshalt borde hur vi förhåller oss till bilderna vara enklare. Det vill säga med en sund skepsis, särskilt till de bilder som sprids via sociala medier utan att ha passerat redaktionen hos en oberoende journalistisk medieaktör.