Arbetslinjens sista suck?

Stress-ZebraStripes

Livspussel. Ett slitet ord i den skandinaviska debatten och ett reellt problem som de olika politiska partierna brottas med utan att ha uppnått någon generell effekt av högre grad. RUT-avdraget i Sverige är här den kanske mest omfattande reformen som implementerats men har med rätta kritiserats för att vara en klassbunden lösning. Vill vi minska stressen för de många så handlar det nog inte i första hand om hemmet utan om jobbet. Om att vi måste börja ifrågasätta det heliga lönearbetet, pusselbiten som aldrig kommer att passa. Det är riksdagsval i Sverige i höst men antagligen kommer inget av partierna att våga närma sig frågan på allvar. Samtidigt har frågan bubblat i flera år och liksom ”livspusslet” kanske också ”arbetslinjen” är ett modeord nära sitt bäst-före-datum och som nu får uppleva sitt sista valår.

I nyutkomna antologin After work – farväl till arbetslinjen (Verbal förlag, red. Kristian Borg) konstaterar före detta miljöpartistiska språkröret Birger Schlaug att den moderna synen på arbete som ett självändamål är ”ett intellektuellt moras”. Att de ideologier som partierna, från höger till vänster, vilar på egentligen utgår från precis det motsatta. Både socialisten Karl Marx och liberalen John Stuart Mill såg samhällets ökande produktion som något eftersträvansvärt för att den fria tiden skulle växa. Ja, Schlaug citerar till och med konservativa Staffan Burenstam Linder, under sin levnad bland annat professor på Handelshögskolan och moderat minister, som på 60-talet inte talade om ”livspusslet” men väl om ”tid för livskvalitet”. Det var nämligen ”en konservativ dygd att se på människan som något större än en ekonomisk varelse”.

Journalisten Annie Hellquist text i antologin börjar med att citera en skrynklig lapp hon själv skrivit många år tidigare: ”Läst, knullat, skrivit en text, gjort hummus, gått en promenad i skogen, byggt en bokhylla, haft skype-möte, lagat och ätit middag med vänner, läst mera”. Hellquist hade skrivit den för att påminna sig själv om hennes höga livskvalitet just då, när hon jobbade på hemtjänsten fredag till söndag och sedan hade fyra dagars fritid. Men idag jobbar de flesta vännerna i veckorna, i Stockholm där hon bor finns bara en enda helgöppen förskola osv. Hennes livsstil har alltså anpassats till normen men hon verkar fortfarande sakna det hon hade då och jag tror de flesta av oss kan förstå det. Många har gjort jobbet till sitt livs mening men det är nog ytterst få som menar att livets mening är att jobba.

Om vi på allvar vill ändra på det förhållandet måste vi göra det tillsammans. Medborgarlön, eller basinkomst som det numera allt oftare kallas, kan vara ett sätt att minska vårt beroende av lönearbetet. Idén har decennier på nacken och är enkel. Bidrag och transfereringar som arbetslöshetskassa, sjukpenning och socialbidrag slopas och ersätts av en generell lön som betalas ut till alla över 18 år utan krav på motprestation. Hur stor eller liten är en diskussionsfråga men i debatten brukar det ofta talas om i runda slängar 10 000 kronor per månad och de som säger sig ha räknat på saken brukar hävda att det finns resurser för detta redan idag.

Problemet med medborgarlön är att individens frihet ofta är beroende av starka kollektiv och för de flesta är det som medlem i ett arbetarkollektiv vi har störst möjlighet till samhällsinflytande. Visserligen ligger det makt, i betydelsen individuell frihet, i en garanterad försörjning och i att aldrig behöva ta arbeten man inte önskar eller delta i meningslösa sysselsättningsprojekt för arbetslösa. Men det finns anledning till att konservativa röster i Europa förespråkat medborgarlön. De vill förstås uppnå det sociala lugn som de hoppas uppstår när delar av arbetarklassen köps ut och dess styrka, klassammanhållningen, därav minskar. För efter några år med medborgarlön blir det för de flesta svårt att komma tillbaka till den i allt högre grad kunskaps- och erfarenhetskrävande arbetsmarknaden.

Av nämnda orsaker har jag länge varit skeptisk till medborgarlön men idag är jag ändå försiktigt positiv. Med åren har skruvarna dragits åt och arbetsdisciplinen, från såväl stat och kapital som den internaliserade, är betydligt mer alarmerande idag än för femton år sedan då jag första gången skrev om idén. Kanske är det också kravet på basinkomst, som det nu alltså kallas, som kan skapa den arbetskritiska massrörelse som behövs för människans och miljöns överlevnad?

För kravet på arbetstidsförkortning, det i alla fall för arbetarrörelsen till synes självklara alternativet att angripa problematiken, verkar i dagsläget ännu svårare att skaka liv i. Kritik från vänster har handlat om att generell arbetstidsförkortning kommer öka klasskillnaderna. Det är en märklig argumentation. I alla fall om vi förutsätter kortare arbetstid till samma lön vilket oftast varit fallet när det räknats på olika modeller. Med ökade klyftor förutsätter man att de flesta går ned i tid medan andra har möjlighet att jobba mer och därmed tjänar mer. Men så ser det ju ut på arbetsmarknaden redan idag och med kortare arbetsdag blir det sannolikt färre utslitna ryggar i offentlig sektor, mindre utbrändhet i serviceyrkena osv. Och är inte arbetsrelaterade skador om något en klassfråga?

I sociologen Roland Paulsens redan moderna svenska klassiker Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin (Gleerups 2010) visar han att fyra till fem timmars arbete per dag räcker för att producera allt som samhället behöver för att välståndet ska bestå. Sedan 50-talet har också en majoritet lönearbetare föredragit kortare arbetstid framför löneökningar. Inga undersökningar har visat på att produktivitet och tillväxt skulle sjunka med arbetstidsförkortningar. Under 90-talet lyckades flera yrkesgrupper i Tyskland med strejker pressa fram 35 timmarsveckor med bibehållen lön och utökad semester. Försök med kortare arbetsdagar har också gjorts lokalt i Sverige och det med goda resultat.

Trots det vill varken LO, arbetsgivarna eller våra politiska partier idag att arbetstiden hamnar på dagordningen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet önskar visserligen fortfarande en förkortning på sikt men kommer inför årets valrörelse som sagt knappast att lägga något krut på att göra det till en fråga.

En generell arbetstidsförkortning är kanske inte lösningen med stort L på alla problem men det vore en viktig reform för många av vår tids samhällsfrågor. Den skulle inte omedelbart förbättra jämlikheten mellan könen men ge större möjligheter för föräldrar att dela på det oavlönade arbetet i hus och hem. Den skulle inte direkt skrota arbetslösheten men, rätt hanterad, skulle den skapa massor med nya arbetstillfällen. Och framförallt: En generell arbetstidsförkortning skulle inte beordra folk att bli samhällsnyttiga 
medborgare men självklart skulle demokratisk delaktighet och miljötänkande ges större ytor att växa på.

Det är väl också här skon klämmer: Lönearbetet har alltid varit ett instrument att disciplinera befolkningen. Full sysselsättning omhuldas numera av alla makthavare, de ekonomiska såväl som de politiska, men priset verkar under inga omständigheter handla om mer fri tid vilket idén om medborgarlön förstås också kommer innebära då det möjliggör deltidsarbete i större utsträckning. För vad kan inte folk hitta på då? Ja, antingen kanske vi ”bara tittar mer på TV” som svenska LO:s ordförande Stig Malm uttalade sig en gång i tiden. Eller så kanske vi använder tiden till att skapa ett livspussel med några färre bitar kontrollerade av stat och kapital.