Arkiv

Vardagsrebellernas korståg

”Nej, mitt postnummer tänker jag inte berätta”. Den unga kassaexpediten på Ikea häromdagen stirrade på mig som vore jag tokig. För i hela vårt avlånga land finnes väl ingen vid sina sinnens fulla som vägrar uppge sitt postnummer vid en vänlig förfrågan. 

Fullt medveten om att galenskap oftast inte är något den drabbade är medveten om så dristar jag mig ändå till följande: Nej, det är inte jag utan samhället som är sjukt! Vill ni veta mitt postgironummer, favoritprogram på TV eller preferenser vid tuggummiköp så får ni fanimej pröjsa!

För jag har startat ett korståg mot samtidens själva fundament – kommersialismen – vilken sakta men säkert håller på att omvandla oss medborgare till slavar under drifter som inte är mänskliga utan uppfunna av diaboliska reklambyråer. Och i slagets hetta, öga mot öga med fienden, må det kännas ensamt men det är min övertygelse att det finns subversiva autonoma enmansceller vilka alla på sin egen kant kämpar för det sanna och rätta.

Det började med två par strumpor och ett par kalsonger…

Jag var kanske ovanligt trött den dagen. Garden var i alla fall nere och visst, någonstans i bakhuvudet fanns tanken att mitt underklädesförråd är väl magert och framförallt ville jag slippa den slipade telefonförsäljaren.  Några dagar senare sitter jag med två fakturor från Socks for Him och tre par underkläder av dålig kvalité. Stubinen antändes.

Efter att telefonnumret anmälts till spärregistret Nix så trodde jag att slaget skulle vara vunnet. Men bettlarnas strategier är idag betydligt vassare än propagandalögnerna om gratisluncher. Kan man inte kränga något direkt så finns alltid krypskyttehålet – Marknadsundersökningen. En hel del företag i branschen har dock på senare tid fått smaka på min tvåstegsmissil: 1. Är beställaren en skattefinansierad institution?
2. Näha, hur mycket tänker ni betala dårå? För ni tror väl inte att jag tänker jobba gratis med att svara på tusen frågor från ett kapitalistiskt företag?

En del av dem som snokar i folks konsumtionsvanor, särskilt de som skickar marknadsundersökningar brevledes tycks det mig, har faktiskt börjat betala. Någon usel trisslott eller så, men ändå. Som alla raketer av rang har därför min missil numera ett tredje, och av naturliga skäl hemligt, steg.  Jag svarar uppsåtligen falskt och jag måste erkänna att jag njuter av det. Som den där långa undersökningen om olika märken i dagligvaruhandeln. Eftersom beställaren av undersökningen var anonym så drog jag slutsatsen att resultaten näppeligen skulle nyttjas till  skattefinansierad välfärd. Men den där biobiljetten ville jag ändå inte snuvas på så jag svarade motsägelsefullt och lögnaktigt. Sida upp och sida ner.

Ikeas unga kassaexpediten tyckte inte alls att jag var galen efter att jag förklarat min mission. Tvärtom.  ”Coolt, det ska jag också börja med”. Ännu en vardagsrevolutionär cell har alltså bildats. Kampen fortsätter.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.