Arkiv

Då tyckte jag (nästan) synd om statsministern

Ack, ack. Otack är världens lön. Trots pompa, ståt och en kvarts miljard skattekronor slösade på de godaste av uppsåt: Statsminister Perssons fyra megakonferenser om förintelse, intolerans, försoning och folkmord verkar inte levererat full pott i ära och berömmelse. Tusentals elaka mail skulle proppa igen Görans e-postlåda. Och inte nog med det. Slutkonferensen framkallade både demonstrationer och motkonferens men knappt mer än några notiser i världspressen.

Har ni glömt storyn? Vi tar det från början så förstår ni kanske varför jag den där gången tyckte riktigt, riktigt synd om Göran.

Göran Perssons resa mot de svenska politikernas panteon, där endast särdeles folkkära socialdemokratiska regeringschefer av hävd äga tillträde, påbörjades år 2000. Vid ingången detta år var Göran uppblåst, auktoritär och på det hela taget en tråkmåns utan vare sig kontokortsaffärer eller spritproblem. Det var den allmänna, det vill säga mediernas, uppfattning. Därtill hade han, som vi tidigare konstaterat, osexigt fyrkantiga glasögon.

Här tar sagan om den grå mallgrodan från Katrineholm som skulle bli en europeisk prins sin vändning. Sista helgen i januari detta nådens år hölls den internationella Förintelsekonferensen i Stockholm. En mycket, för att inte säga aldrig tidigare så illa omtyckt statsminister, mottog plötsligt ovationer från ett enat politiskt etablissemang. Till och med prominenta vänsterbelackare som författaren Per Ahlmark och Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T Ohlsson stämde in i hyllningskören. ”Statsmannen Persson” var född och snart fick vi i TV-sofforna också se flirtiga ”mys-Göran”, vår nya ”landsfader” med, inte oviktigt, nya glasögon.

Vad gick då snett? Aftonbladets Lena Mellin konstaterade ju det självklara: ”Det går inte att tycka att det är fel att dra lärdomar av förintelsen. Det går inte att vara emot folkmord.”

Men det är minst sagt en sanning under förenklade premisser.

Folkmordskonferensen kritiserades i ett tidigt skede för att inte ha inbjudit förtryckta folkgrupper så som kurder, västsaharier, tjetjener och palestinier. Särskilt de senares ofrivilliga frånvaro tillsammans med Israels dominerande närvaro stack i ögonen på många. I stora delar av arabvärlden borde det rimligen uppfattas som ett svenskt ställningstagande. Ett ställningstagande för Israels ockupationspolitik mot Palestinas suveränitet.

För oavsett goda uppsåt: När regeringschefer träffas så försitter varken de eller andra chansen att dra politiska växlar och under dessa konferenser har andra agendor ständigt gjort sig påminda. Några dagar innan slutkonferensen gick Israels ambassadör Zwi Masel till direkt aktion mot en installation på Historiska museet. En installation han ansåg försvara självmordsattacker på staten Israel och dess medborgare. Kalla det konspiratoriskt men tillåt mig tvivla på att det var ett oöverlagt vredesutbrott.

I och med att premiärminister Ariel Sharon applåderade sin ambassadörs tilltag fick Göran ett internationellt och politiskt konstbråk på halsen. Stackars Göran, som gjort det mesta och lite till för att sopa undan den Palestinavänliga politik som tidigare socialdemokratiska regeringar, med Sten Andersson i spetsen, gjort sig kända för. Stackars Göran som inte ville se mellanösternkonflikten diskuteras på hans fina konferens.

Så protesterna strömmade in i statsministerns mailbox: Stoppa omoralen i konsten! Stoppa antisemitismen! Och vad värre är – en inhemsk opinion mot den israeliska ockupationsmakten började växa. För när allt kommer omkring så ursäktar inte enskilda självmordsbombares vansinnesaktioner daglig statsterror och byggandet av apartheidmurar. Liksom motkonferensens deltagare och demonstranterna kan man också fråga sig i vilken grad folkmord avvärjs genom att regeringar, flera av dem med blod på händerna, möts under pompa och ståt. Och om det verkligen är i denna statspolitiska rävspelskultur som vi bäst gör Förintelsens minne levande och drar slutsatser för hur antisemitismen kan bekämpas idag.

Göran antydde på mötets sista dagar en fortsättning, en konferens på temat Mänskliga Rättigheter. Men utrikespressen tog knappt notis om detta evenemang och i Sverige menade många opinionsbildare att det får räcka. Till och med Lena Mellin konstaterade att det är ”helt följdriktigt att konferenserna nu läggs ner. De ger effekt i för trånga kretsar, hur vällovliga ämnena än är”.

Ja, det var synd om Göran den gången.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.