Arkiv

Den Ende och hans flodvågskatastrof

”Vi två, staten och jag är fiender.” Det är utgångspunkten för varje radikaldemokrat och jag delar den uppfattningen. Orden är från anarkisten Max Stirners verk Den Ende och hans egendom från 1844 men Karl Marx och en rad andra stora tänkare kunde ha skrivit samma mening.

Med den utgångspunkten kunde det tyckas självklart att under Tsunamikatasrofens dagar stämma in i kören av statskritiker. Taktiskt vore det riktigt. Kören hade aldrig tidigare varit lika högljudd under Göran Perssons tid som statsminister. Att han då offentligt försökte skyffla kritiken nedåt i hierarkin genom att skylla på UD-tjänstemän visade att han också var rejält skakad. Så varför inte passa på och ge Storebror några extra tjuvnyp? Varför inte stödja kritiken om den enväldiges, för att använda sig av Svenska Dagbladets ledarsidas vokabulär, oförmåga att fördela ansvar? Om Sverige som ett byråkratiskt och toppstyrt öststatsland, vilket var Dagens Nyheters ledarsidas beteckning.

Jo. För att den samhälleliga kontexten sällan är så enkel som de stora tänkarnas korta sentenser. Statsministern må vara dokumenterat kaxig och ha begått några misstag när mördarvågen svepte in över Sydostasien. Men, och det är en ärligt menad fråga, skulle oppositionen hanterat situationen bättre? Statskritik utan en samhällelig vision om hur demokratin kan utvecklas är sällan något annat än ren och skär högerpopulism.

Jag vet. Min fantasi skenar iväg när jag försöker föreställa mig hur de liberala kritikernas drömsamhälle skulle hanterat situationen. Men jag kan se framför mig hur utopins fria entrepenörer i räddningsbranschen slickar sig om munnen vid åsynen av ett fett katastrofkontrakt. Hur den minimala samhällsapparaten handlingsförlamas av alla strider i Marknadsdomstolen kring den offentliga upphandlingen. Hur Tsunami AB stämmer Röda Korset för alla konkurrensfördelar det innebär att ha ideell arbetskraft. Hur Radiohjälpens effektiva insamling stoppas av Bolagshjälpen eftersom de minsann tvingas betala TV-reklamen ur egen ficka.

Det är förstås orättvist. Men så länge de ideologiska kritikerna, opinionsbildarna som på landets ledarsidor påstår sig stå för en annan samhällsvision, inte kommer med några egna motbilder till ”öststatssverige” så får jag hålla mig till min egen fantasis begränsningar.

För kritik är en sak. Ideologisk kritik en annan. Frågan är vilken som är befogad i lägen som den vid Tsunamikatastrofen. Den svenska staten år 2005 kan visserligen jämföras med den diktatur vi såg i exempelvis Sovjetunionen eller DDR under förra århundradet. Det är inte omöjligt. Men om det inte bara ska bli politisk demagogi så måste jämförelsen sättas i ett historiskt sammanhang. Idag är den svenska staten inte särskilt stark. Inte i jämförelse med kapitalet vilket i princip kan diktera statens ekonomiska handlingsutrymme. Inte i jämförelse med flera länder i exempelvis Asien och i Mellanöstern. Inte ens i jämförelse med hur det såg ut i Sverige för bara tjugo, trettio år sedan.

Genom överstatliga samarbeten som EU har kontrollsamhället vuxit. Det är sant. Men det har väldigt lite att göra med svenskt överförmynderi vad gäller krishantering. Den svenska staten är i de flesta andra jämförelser en svag aktör. De som talar sig varma för att ytterligare försvaga den och som i det ärendet utnyttjade svallvågorna av Tsunamin är inte trovärdiga utvecklare av demokratin. På de områden där de önskar minskat statligt inflytande vill de inte se decentraliseringar och ökat folkstyre utan snarare fler privatiseringar och mer marknadsdiktatur.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.