Arkiv

Det facklig-politiska gisslet

Blockaden vid den indiska restaurangen i Gamla stan avblåstes igår. Trots borgerliga opinionsbildares snack om ”maffiametoder” och deras flitiga stödätande på Lilla Karachi segrade facket, rättvisan och framförallt – den utnyttjade papperslöse arbetaren.

Samma kväll diskuteras flykten från facket, särskilt de ungas, i SVT:s Debatt. Ett av kvällens få vettiga inlägg står moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Frykman för när han beskriver Första maj som en märklig tradition där LO allt som oftast demonstrerat mot sig själva. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ser mest generad ut i den diskussionen  – den stora fackföreningens kopplingar till det parti som innehar nationellt rekord i regeringsmakt.

Doktrinen om facklig-politisk samverkan har alltid varit ett gissel för fackföreningsrörelsen men är idag värre än kanske någonsin. Likväl. Var gång det krisar så ordninerar de partitrogna mera av samma gamla verkningslösa medicin: Stärk den facklig-politiska samverkan! Värva medlemmar till partiet! Bilda s-klubbar på arbetsplatserna! Skicka ut SSU:are som fackliga informatörer på skolorna!

Socialdemokratin har sedan 30-talet verkat efter Lenins principer där facket betraktas som arbetarrörelsens ryggrad och partiet dess huvud. LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm har sedan länge krävt vip-kort i form av partibok. De som liksom ombudsmannen Olle Sahlström, en av dagens svenska arbetarrörelses intressantaste intellektuella, kritiserat det förhållandet har effektivt frysts ut. Detta har starkt bidragit till en auktoritär organisation stundom med ledardyrkan och en lamslagen facklig praktik.

”Lo har inga traditioner att demonstrera” sade Wanja Lundby-Wedin inför protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, då vi ju hade en socialdemokratisk regering. I detta redan klassiska  uttalande framstod problematiken i all sin tydlighet. Å ena sidan tusentals demonstrerande medlemmar på gator och torg samt flygbladsutdelning i LO-jackor och seminarieverksamhet under samma flagg, å andra sidan en centralorganisation syftande till facklig-politisk samverkan till varje pris.

I arbetsmarknadskonflikter står den facklig-politiska samverkan inte sällan i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata de anslutna arbetarnas intressen. Dels allmänt eftersom fackföreningsrörelsen knappast kunnat verka offensivt och därmed skapa social oro under långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. När det trots det börjat mullra i leden har situationen ibland blivit närmast surrealistisk. Som Kommunals stora konflikt 2005. Motparternas ledare var partikamrater, Kommunals Ylva Thörn samt Kommunförbundets ordförande Åke Hillman. När socialdemokrater representerar så väl arbetare som arbetsgivare och därtill tredje part, samhället i egenskap av politiker, blir konflikten en intern angelägenhet i vilken de berörda arbetarna har litet inflytande.

Idag har mycket få LO-medlemmar partibok. Endast hälften röstar på socialdemokraterna. Ändå sitter fackföreningens ordförande fortfarade i partiets verkställande utskott. Ändå fortsätter medlemsavgifterna att finansiera partiverksamhet. Vad värre är: Doktrinen om facklig-politisk samverkan har bidragit till ett ombudsmannavälde där de som representerar arbetarna i sin representation också meriterar sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket är för många karriärister bara olika scener i samma show. En trött, sliten föreställning som man helst bara spelar för de med fasta heltidsanställningar. Där man överhuvudtaget inte greppat den nya ”flexibla” arbetsmarknaden där papperslösa står helt utanför den fackliga gemenskapen och de många som hoppar mellan olika yrken inte passar in i en organisation uppbyggd kring branschtillhörighet.

Den snart hundraårsjubilerande syndikalistiska fackföreningen SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation, må också vara en baktung rörelse. Deras samhällsomvandlande ambitioner är idag inte möjlig endast genom facklig kamp. Det tillhör ett industrisamhälle vi lämnat. Men deras uppbyggnad, att organisera alla oavsett bransch, och praktik visar på möjliga vägar. Deras seger på Lilla Karachi är bara en i raden. Utan ombudsmannavälde, där de berörda själva leder konflikten och med direkta aktioner som vapen visar de hur ett basdemokratiskt fack för 00-talet kan se ut. Och framförallt: De frågar inte efter någon partibok!

Comments Closed

Kommentarer är stängda.