Arkiv

Mamman bortom demensen

”Hur var Margareta? Berätta!”

Min mamma dog vintern 2003. Hon blev 61 år. Det går inte att beskriva en person och ett sextioettårigt liv i en text på en dryg A4. Ännu mindre med bara några meningar till en sjukhusjournal. Men personalen på demensboendet gav sig inte medan vi anhöriga skruvade på oss och inte fick ur oss mycket mer än några ”ja, hon var väl typ vanlig”.

Så dumt. Nästan oförskämt. ”Ja, typ vanlig” finns inte på den mänskliga kartan. Om man inte med det menar alla de miljarder människor som valt det så kallade ”lilla livet” framför offentligheten. Mamma var navet i familjelivet och skötte så väl hushållsekonomin som försvarade sin position som medlemmen med flest närvarotimmar i hemmet. År efter år.

Men mamma var ändå långt ifrån klyschan av en bullbakande matrona. Även om hon av någon anledning gärna och ofta påtalade att hon minsann gått på hushållsskola. Vilket var lite komiskt eftersom hon var en ivrig entusiast av tidens nymodigheter som färdiglagat och mikro. Men hon var också en stolt yrkeskvinna som långt innan pension förvärvade kristallskål, istället för guldklocka, för tjugofem år av nit och redlighet i statens tjänst. Det låter säkert torrare och tristare än det i själva verket var. Mamma gillade sitt jobb på SJ resebyrå och detta var innan dagens globala tidevarv när man knappt höjer på ögonbrynen när någon i bekantskapskretsen svarar på ett mail eller mobilsamtal och det visar sig att denne, som man kanke träffade på stan häromdagen, befinner sig i Borneos djungler eller på retreat i Goa. Resor var på den tiden lyx och flärd och resebyråtjänstemannen en handlare i drömmar.

Och det var nog inte heller en slump att mamma hamnade i just resebyråbranschen. Sedan unga år hade hon fått smak för resor och otaliga var de härliga semestrar hon arrangerade för sig och de sina. Hon var en livsnjutare nära till skratt. Drack gärna ett glas vin eller två vid festliga tillfällen och hon älskade att dansa. Mycket annat stämmer inte heller in på klyschan av den husliga modern. Lojal och duktig. Visst. Jordnära och stugsittare. Nej. Men romantiker och eskapist som det inte alla gånger var enkelt att få kontakt med när hon satt där uppkrupen i soffhörnet, försjunken i någon deckare eller kärleksroman.

Det är lätt hänt och mänskligt att tydligast minnas de sista åren. Sjukdomstiden. Lidandet. Men även då fanns förstås några stänk av ”gamla mamma”. Till och med den där längtan att komma bort från vardagen. Rätt så knepigt med tanke på att den första och egentligen enda rekommendationen vid Alzheimers sjukdom, bortsett från en massa tabletter förstås, är trygghet och invand miljö. Ändå var mamma på resande fot och det ända in i slutet. Nu blev det förstås inte rundresor i Amerika eller afrikasafaris. Men syster Carin tog med henne till Mallorca och det blev flera vändor till mig och min syster och våra familjer.  Efter diagnosen bodde mamma nästan en månad i halvåret hos oss i Malmö. Det var ingen större uppoffring och hon var ju trots allt min mamma och barnens farmor. Betydligt generösare var Britta, en gammal tant som genom en bekant lärde känna mamma under hennes sista levnadsår och som ställde upp för henne i vardagen hemma i Umeå.

Senare resor till Malmö gjordes under vår dotter Livs två första levnadsår då vi var mycket hemma. Mamma hade sin egen sängplats i barnrummet under storebror Joels överinseende från loftsängen. Å han hjälpte farmor så tålmodigt. Till och med när det kom till sällskapsspel där annars ingen nåd brukade finnas från den lilla tävlingsmänniskan. ”Nej, visa inte korten farmor då vet jag ju hur jag ska spela.” Men det var förstås också ganska jobbigt. Vi tillät oss dock att skratta åt en del av det som för stunden kunde vara irriterande inslag i vardagen. Som de varje dag återkommande fikafunderingarna: ”Nej, hörni! Skulle det inte vara gott med kaffe?”. Även om vi redan druckit kaffe fyra gånger den dagen, med påtår, och middagen just hade dukats fram.

Nå. Det är som sagt lätt att minnas den där sista tiden. Förvirringen. Passiviteten. Inte den friska. Den levnadsglada. En mamma med blommig klänning, midsommarblomster i håret och rödvinsglaset höjd till skål. En romantiker. En eskapist. Nu  vill jag föreställa mig att hon är där. På en överdådig bankett i ett orientaliskt palats eller furstligt alpslott. Eller vad nu den där pocketboken, för 19.90 på Pressbyrån, för stunden tagit henne.

Uppkrupen i soffan. Försjunken med ett leende.

”Mamma! Mamma!”.

Och så ett sådant där svar så man inte vet om hon hör eller om hon tänker
på något annat:

”Mmmm”.

Nytt försök: ”Ma.”

Nej, vänta föresten. Schhh! Jag låter henne förbli där. Lycklig och lite gåtfull. Ett sextioettårigt liv ryms ju inte på ett A4-papper eller i några meningar i en sjukhusjournal.

Taggar: , , ,

Comments Closed

1 comment to Mamman bortom demensen