Arkiv

Gatuvåldets förlorade årtionde

Min rödsvarta stjärna är försvunnen. Till nyår hade jag, som vid alla festliga tillfällen om jag ska vara ärlig, tänkt klä upp mig i min svarta gå-bort-kavaj i manchester. Jag vet. Inte högsta mode men med min rödsvarta accessoar i kavajslaget känner jag mig själv i alla fall party och det är väl huvudsaken. Men jag kan alltså inte hitta den och här står jag nu – ännu en i raden av modlösa medelålders män i en trist manchesterkavaj från H&M.

00-talet blev, vid våra breddgrader i alla fall, det politiska gatuvåldets årtionde. Tittar man på min uppgivna gestalt ur den synvinkeln så ser man kanske en symbol för den epok vi nu ringer ut.

Som mediekritisk journalist har jag följt debatterna men jag har också själv deltagit i alla de stora manifestationer som urartat. Gatuvåldets decennium inleds den 21 april 2001, vid en demonstration med anledning av EU:s finansministermöte i Malmö. Plötsligt slår polisen en järnring runt flera hundra demonstranter, däribland mig och min familj. Vi tvingas ned på marken. Vår då fem månader gamla dotter anar förstås ingenting men hennes fyraåriga storebror frågar om och om igen: Varför är polisen så dum?

En fråga som en deltagande polisman ger svar på vid en rättegång flera månader senare: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg”. Han syftar förstås på det kommande EU-toppmötet i juni samma år.

Då spärrade polisen oprovocerat in hundratals aktivister på en skola med, senare bevisat, falska påståenden om att där skulle finnas vapengömmor. Det blev den tändande gnistan för de största kravallerna i Sveriges moderna historia vilka jag bevittnar på avståndet av en kastad gatsten, plus ett par meter till för säkerhets skull. Polis öppnar eld men rättsstaten, ivrigt påhejad av mainstreammedierna, lägger hela ansvaret på de demonstranter som kommer att dömas till historiskt hårda straff.

När så endast veckor återstår innan 00-talet ska ringas ut så sluts cirkeln. På klimattoppmötet i Köpenhamn omhändertar polisen runt tusen oskyldiga vilka inte bara förnekas sina mest demokratiska rättigheter utan också psykiskt och fysiskt bestraffas för vad de eventuellt, i flesta fall någon annan, skulle kunna tänkas hitta på.

Min personliga besvikelse över detta gatuvåldets årtionde är mångbottnad. Rättsstatens haveri, mediernas totala avsaknad av maktperspektiv men också vänsterns handlande.

Den stora fackföreningens fega och historielösa påstående att de inte ”har som tradition att demonstrera”. De av makten förblindade partihjon som inför kamerorna avtackade polisen med rosor dagarna efter skotten i Göteborg. Den utomparlamentariska vänster som sökte sin trygghet i revolutionsromantisk sekterism långt från vanliga människors vardag. Rånarluvor som exempelvis oprovocerat kastade sten vid Davis Cup-matchen i våras för att sekunderna senare gömma sig i massan av barnfamiljer.

Så min dessillusion växte märkligt nog under ett 00-tal som gav så många möjligheter att vara del av något större. Den antikapitalistiska, systemkritiska globaliseringsrörelsen tog sina första stapplande steg, växte hastigt men dog ung i sviterna av elfte september. Återuppstod på tredje dagen som antikrigsrörelse och har kanske nu sin framtid i kampen för en solidarisk klimatpolitik.

Så länge det finns mänskligt liv kommer väl också alltid frihetens svarta och jämlikhetens röda fanor att bäras av någon. Själv är jag dock bara ännu en i raden av modlösa medelålders män i en trist manchesterkavaj från H&M. Och min stjärna är spårlöst försvunnen.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.