Arkiv

Den egna härdens guldålder


Lo med storasyster och storebror

Tillbaka från Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Hemma igen med en ny familjemedlem, en halvårig dotter med smittande smajl och bländande safirer till ögon.


Och plötsligt känns resan så mycket längre än bara tio solnedgångar med ylande hyenor och elva gryningar med de ortodoxas böneutrop. Långt, långt bort. Från ett larmande stadsliv, där gatorna inte bara anses tillhöra bilarna utan också människorna, getterna och oxarna, till ett ordnat och artsegregerat Malmö. Från folkmyllrets pockande uppmärksamhet på våra hemmagjorda ungars blondhet till isoleringen i vår trädgård i Södra innerstaden. För det är så man ska göra säger de. Man bör stanna innanför hemmets fyra väggar så länge man härdar ut. Minst ett halvår. För att barnet ska kunna knyta nya släktband i lugn och ro förstås.

Jo, det är säkert rätt och sunt men ändå tror jag man kan se detta råd som en del i en allomfattande hemmatrend. För aldrig har den egna härdens guld varit mer värd. Vi ser det överallt. Renoverings- och inredningsprogrammen haglar i TV-tablåerna, en allt starkare vägra-dagisopinion kräver vårdnadsbidrag och hemmet har för alla möjliga sjukdomar blivit den tryggaste institutionen. Ja, de unga skola helst föda och de äldre dö i egen säng. Men har hemmatrenden inte på senare år börjat gå till överdrift?

Mellan våra två hemmagjorda barn skiljer det sig fyra och ett halvt år. Den äldsta, pojken, är tio och flickan fyller sex i höst. När Joel föddes var rådet fortfarande att låta mamma och den nyfödde stanna kvar ett par nätter på BB. Eftersom det krävdes kejsarsnitt innan den förstfödde behagade anlända så lyckades vi till och med hålla oss kvar i sjukhussängen i tre nätter. När så vattnet gick fyra år senare så hoppade vi skyndsamt in i en taxi med vår packning för tre nätter. Men eftersom värkarna inte var tillräckligt regelbundna så skickades vi direkt hem. Snopet. Knappt hemkomna och med de nyinköpta pizzorna ouppackade så kände min fru att det nog ändå vore tryggare på BB. Den här gången tog vi oss dock till BB till fots för att inte riskera att värkarna avtog och vi skulle skickas hem igen. När Liv väl föddes så fick förstås inte stanna på BB ens över natten men lyckades i alla fall klamra oss kvar på patienthotellet ett par nätter.

När min mamma drabbades av Alzheimer var rådet till oss anhöriga att hemma är tryggast. Visst. Men hon levde ensam och mer än halva landet skiljde mig från min sjuka mamma i Umeå. När sjukdomen framskridit så långt att hon inte längre klarade av att flyga till oss eller min systers familj i Stockholm så var det dags att köa till demensboende. Jag tyckte att hon lika gärna kunde förläggas till Malmö, nära mig och min familj. Men vårdexpertisen ansåg tryggheten i barndomsstaden Umeå väga tyngre och jag lät mig övertalas. Men till demensboendet kom mamma inte förrän hon slutat hitta vägen från toaletten till sovrummet i sin egen lägenhet. För hemma är bäst och barndomsstad tryggast även när tid och rum blivit mer än filosofiskt flyktiga begrepp.

I början på sommaren, innan resan till Addis Abeba, så träffade vi ett annat malmöpar som just kommit hem från sin adoptionsresa dit. När de kommit hem hade deras adoptionsförening ringt på mobilen för att kolla läget. Jo, allt var så bra sa de och berättade att hela lilla nya familjen just nu satt på ett café. Det blev tyst i luren och jag tror ni läsare fattar varför. Caféer är oftast mysiga och lugna men ett hem är ett hem är ett hem och det är ju där och bara där man ska vara i månader med den nyadopterade.

Jag vet förstås inte bättre än barnpsykologerna och är inte så övermodig att jag trotsar deras råd. Men som med all vetenskap så finns väl utrymme för tolkningsmöjligheter och man kan ju ha flera hem. Vi har till exempel en sommarstuga i Umeå skärgård som min och min systers familj ärvt efter mamma. Den här krönikan avslutar jag på min bärbara dator i stugans friggebod. Mellan denna texts första meningar och sista passerade en sexton timmars resa i ett helvetiskt trångt och svettigt tåg. Jag fick knappt en blund men Lo, som vår vackra nya dotter heter, sussade tryggt i min mellanslaf hela natten.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.