Arkiv

När verkligheten gör sig påmind

I min garderob hänger en samling gamla t-tröjor på en galge. Sparade av nostalgivärde från olika föreningar och sammanhang jag varit med eller deltagit i. Bland de tiotalet samlade är en av de fulare också en av dem med störst affektionsvärde. En tröja med pastellfärgade färgklickar liksom utspillda på det smutsvita tyget och så texten: "Asbest? Snus? EG förbjuder snuset!".

I bland är verkligheten besvärlig. Den är inte sällan ett nummer för stor för ens ideologiska tröjor. Det finns olika sätt att förhålla sig till detta. Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand har den senaste tiden givit exempel på två diametralt motsatta sätt att handskas med en besvärlig verklighet.

Klimatberedningen som kom häromveckan riskerar bli ett fiasko. Alliansen hade visserligen en rad förslag som 70 öre högre bensinpris, kilometerskatt på lastbilar, utbyggnad av järnvägskapaciteten med 50 procent osv. Ja, sammanlagt skulle utsläppen minska med 38 procent fram till år 2020. Men Fredrik Reinfeldt satte sig på tvären och ville ha "bättre underlag". Enligt hans bedömning är det exempelvis "orealistiskt" med en sådan snabb järnvägsutbyggnad.

Ja, verkligheten är ibland besvärlig. Men med den som underlag så är det bara att konstatera att en fjärdedel av Arktis smälte bort ifjol. Att då tala om bättre underlag för att "en del vill ha bilar" istället för järnväg är allt annat än realistiskt.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand gjorde häromdagen tvärtom. Hon hängde in sin nej-tröja i garderoben. Klimatarbetet är det som enligt hennes ledare i partiets medlemstidning Grönt huvudsakligen gjort att hon nu ändrat uppfattning. Måhända finns också ett visst mått av taktik för att miljöpartiet ska framstå som regeringsfähiga för en koalition med socialdemokraterna. Att ett språkrör för det mest EU-kritiska partiet plötsligt är för svenskt medlemskap i unionen är förstås också internt problematiskt. Men nu är ju verkligheten som den är…

Och i verkligheten finns EU och även om mer kunde göras så har den beslutat att utsläppen ska minska med 20 procent på tolv år, 30 ifall det blir en internationell överrenskommelse. Energianvändningen ska effektiviseras med 20 procent. Biodrivmedel ska certifieras, utvecklas och användas till 10 procent av drivmedlen. Förnybar energi i unionen ska öka sin andel från 8,5 procent till 20 procent osv.

Visst klagar de nationella regeringarna efter att kraven i EU:s klimat- och energipaket fördelats på medlemsländerna. Men, som Maria Wetterstrand påpekar, det är "uppenbart att dessa politiska insatser för att minska utsläpp och energislöseri inte skulle ske utan en samlande kraft". Alla länder är förstås fria att göra mer men EU har lyft lägstanivån rejält. När EU internationellt driver krav på att världens rika länder ska minska utsläppen med 25-40 procent till 2020, så får det också en helt annan tyngd än om Sverige gör det ensamt.

Miljöpartiet vill att Sverige lämnar den europeiska unionen. Det är svårt att se någon mening med det. Sverige skulle i ett sådant läge, precis som Norge, tvingas till att anpassa sig och fungera som en medlemsstat men utan inflytande. Visst kan Miljöpartiets krav på att EU upplöses i sådana fall ses som mer konstruktivt. En ny, bättre och mer demokratisk organisation skulle kunna byggas. Men att engagera sig för ett sådant inomkapitalistiskt systemskifte känns i dagsläget som att slåss mot väderkvarnar. Dessutom tar det tid. Tid moder jord inte har.

EU har makt att driva delar av det nödvändiga klimatarbetet. De drastiska politiska åtgärder som krävs kommer också åderlåta den fossila kapitalismen. Med en globaliserad gräsrotsrörelse för klimatet och med politiken stärkt på marknadens bekostnad finns starka incitament för demokratin att växa. Att då istället attackera EU för bevarad nationell suveränitet är att gå över ån för vatten.

När jag pluggade i Uppsala i början av 90-talet var jag med och startade Studenter mot EG som det först förstås hette. Vid valet till EU hade jag inga illusioner om att ett nej skulle betyda något mer än en symbolisk seger, om än och då en viktig sådan.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Maria Wetterstrand är klok som städar garderoben medan Fredrik Reinfeldt inte ens verkar bry sig om ett klädsamt sken av oro för vår klimathotade värld.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.