Arkiv

Urtid är leden

Utspelet om nytt betygssystem. Ingen fördjupar. Jag försöker med gamla honnörsord som ”skoldemokrati” och ”konfliktlösning” och alla undrar vilken fluffig planet jag kommer ifrån. Nej, nu gäller Ordning och Reda och de olydiga måste faktiskt lära sig att ”ta konsekvenserna”.

Eller så för man en standardiserad och lite svennigt småtrist parmiddagskonversation. Ni vet. Jobb och barn och så jobb igen. Och man bedyrar för knug och fosterland att visst, det är ju för jäkligt att ni får så lite lön kära hårt arbetande vänner. Vojne, vojne. Ja, det är så mycket slit att man måste skaka på huvudet för att dölja en opassande gäspning.

Fast visst ska vi alla få mer flis i lönekuvertet. Pengar finns det ju så det räcker och blir över. Men när man som bäst sitter där och lallar med i missnöjet så inser man att vännerna, vilka man förstås räknar till samhällets mer vidsynta, menar att det är just de och inga andra som är förfördelade. Möjligtvis drabbar denna orättvisa också de arbetskamrater som utför exakt samma syssla. Men det är bara dom. I övrigt är det e g e n t l i g e n inget fel på inkomstskillnader. Inte ens individuell lönesättning. E g e n t l i g e n. För hur skulle det annars se ut?

Eller så kanske man tar en välförtjänt bärs efter demonstrationen för flyktingamnesti. Tillsammans med ett löst gäng kamrater från barrikaderna. Man utbringar en lyrisk skål för öppna gränser och nationalstatens omedelbara sönderfall. Men då får man strax därpå vackert ta sejdeln dit man kommer och höja sin bägare allena.

Urtid är leden. Någonstans på vägen mellan 80- och 00-tal verkar människosläktets förväntningar på samhället svängt hundraåttio grader. Jag skriver förväntningar. För, som sagt, hur skulle det annars se ut? Som storhetsvansinne kanske. Jag – den siste humanisten. Den demokratiska fyrbåken i en värld av mörker.

Visst är mina förväntningar orealistiska. Den kreativa, frihetliga miljö som man så gärna önskar sina skolknoddar är förstås en omöjlighet med allt snålare resurser och lärare som går på knäna. Det går inte heller att över en natt eller två införa likalön i ett samhälle där inga luncher någonsin är gratis och vi alla uppfostras till att hålla hårt på det som är mitt och sukta efter det som är ditt. Fri invandring skulle kanske idag inte bara leda till sämre villkor till de som verkligen har behov utan också till rena rama inbördeskriget.

Men. Kära vänner och människosläkte: Man behöver inte tycka tvärtom bara för att ens önskningar inte infrias här och nu och genast. Vi kan i alla fall sträva mot ett samhälle där antiauktoritär barnuppfostran, jämlika resurser och öppna gränser är några viktiga beståndsdelar. Ekonomismens gastkramande grepp verkar ha lett till en tidigare smygande och idag allt mer stövelklapprande acceptans av det motsatta.

Och bakom hörnet delar Adolf ut uniformerna.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.