Vår sommarstuga i vinterskrud 

Jag har aldrig varit förtjust i kroppsarbete. Är därtill ganska opraktisk av mig. Men när jag och min syster för några år sedan ärvde en stuga efter min mamma så fanns inget annat val än att spotta i nävarna. Till min förvåning har jag så upptäckt att det är rätt kul med hantverk, även om det i mitt fall varit fråga om sysslor av det enklare slaget som att snickra spånt och måla innertak.

Jag och familjen befinner oss just nu i vår stuga, på en ö i Umeå skärgård. Att vara begåvad med ett fritidshus så långt från hemmet i Malmö brukar folk tycka är galet. Och visst är en tjugo timmars tågresa med tre ungar i det maffigaste laget. Men ni kan ju titta ut genom fönstret vilken dag som helst nu under sportlovsveckan så förstår ni att det finns en fördel. Här i vår skärgård lyser snön vit om taken och över viken ligger isen tjock och skidåkningsbar. Ser inte riktigt ut så utanför era skånska fönster, eller hur?

På Storklyvan, som vår ö heter, har jag vistats varje sommar i mitt snart trettioåttaåriga liv. De flesta år har det också blivit någon vintervecka men det är förstås barndomens somrar jag minns…

Från stugan, belägen några meter från vattenbrynet, utgick årligen en expedition som i enlighet med allemansrätten färdades strandvägen runt den kilometerlånga ön. Med matsäck och vandringsstavar utforskade jag, min syster och våra kusiner strändernas alla stenar och skogskantens alla klättringsbara trän. Så även om sträckan inte är särskilt lång på kartan så blev det ofta till ett sommrigt heldagsnöje.

Denna sträcka längs stränderna, liksom närheten till havet, är förstås vackert men öns innanmäte är inte särskilt välskött. En halvdöd skog om man är krass. Själva sommarstugan är väl inte heller så märkvärdig. Inte i jämförelse med reklamens och Ernst Kirchsteigers pittoreska renoveringsdrömmar. Gul träkub med vita knutar och rött tegeltak, samt två verandor modell mindre. Den ser helt enkelt ut som sommartorpet brukar göra i verkligheten.

Ändå. Det är min barndoms stuga, dit familjen återvände varje år oavsett vilken stad vi för tillfället bodde i. Och efter en lång grå skånsk vinter så blir detta oansenliga hus och halvdöda skog paradiset på jorden.

Det handlar till stor del säkert om barndomens trygghet. Att familjen var samlad och att de aldrig så välmenande institutionerna, dagis och skola, var på miltals avstånd. Föräldrarna var inte på jobbet eller iväg på något annat viktigt. När som helst under dygnets timmar och var vi än befann oss på denna ö, byggandes western fort av uttjänta plankstumpar eller smygandes på Sheriffen av Nottinghams följe, så var det aldrig mer än fem minuter till en av de mest grundläggande behoven i en ung människas liv – närvaron av föräldrar eller andra närstående vuxna.

I grunden är jag positiv till dagis som möjlighet för bägge föräldrarna att skapa ett liv utanför hemmet och för barnen att vidga sina vyer utanför den ofta förkvävande kärnfamiljen. Samtidigt. Barnpsykologen John Bowlby har visat att barnen som blev kvar med föräldrarna under blitzen i London mådde bättre än de som skickades ut till tryggheten på landet. Hans forskning har senare bekräftats genom undersökningar av finska krigsbarn, barn på barnhem osv. Extremfall förvisso men jag har tre ungar och som de flesta föräldrar oroas jag över att inte vara tillräckligt närvarande.

Här finns kanske förklaringen varför någon med tummen mitt i handen och som drar sig för kroppsarbete kan förmå sig att lägga ned timmar på att snickra och måla.

Det är egentligen inte en liten oansenlig stuga som renoveras. Det är ett western fort.