Arkiv

Problemet med att kasta den första stenen

En gång var vi oskiljaktiga. Tre grabbar uppväxta på samma gata i industristaden Sundsvall. Tre grabbar med drömmar som flög högt, högt. Så olika – en advokatson med pappans portfölj full med fermentaaktier, den andres farsa var bilmekaniker och jag själv född i något slags mellanskikt med autodidakt murvel till far – men ändå så lika. För vi lämnade allt det där för kollektiv gemenskap i renoveringsobjekt i universitetsstaden. Hyran finansierades av strökurser i humaniora och vi åt pasta och drack hemgjort vin och ironin blev självklart vårt främsta politiska vapen.

Förlorarna blev kvar i industristaden och levde de liv som traditionen påbjöd. Eller ännu värre. Pluggade juridik eller företagsekonomi och gjorde karriär. ”Hoppa neråt är roligare än att klättra uppåt” blev istället vårt motto. Och den enda tradition vi höll för helig var pisspausen i den anrika borgerliga studentföreningens trappa. Var och varannan kväll efter de av skattebetalarna subventionerade studentölen.

Lars Ragnar Forssbergs  Fint folk (Piratförlaget) bär undertiteln ”En sedeskildring”. Det är en bitsk satir över maktens män. De som svikit idealen och roffar åt sig så mycket de orkar medan de klättrar allt högre.  Många i persongalleriet är lätta att identifiera: Göran Persson, Björn Rosengren, Jan Stenbeck, Horace Engdahl, Aftonbladets förre chefredaktör Torbjörn Larsson, Linda Skugge med flera. Men i boken heter de förstås något annat.

Historien kretsar kring tre grabbar. De är inte uppväxta i industristaden Sundsvall men väl i industriorten Sundsbruk. Den ene från disponentvillan, den andre från tjänstemannabostäderna och den tredje från arbetarbarackerna. Så olika men ändå så lika. För deras drömmar flyger lika högt som de klättrar – den socialdemokratiske ministern Nalle Rosenstake, mediahöjdaren Bengt Grön och företagsledaren Didrik Gyllenram. Det Sverige i utförsbacke som beskrivs känns igen från de senaste årens medierubriker. Privatiseringsfiaskona, mediernas kommersialisering, kulturelitens feghet och socialdemokratins ideologiska förflackning. Men här får vi istället följa utvecklingen från de innersta finrummen där ränker smids, kråset smörjs och dolkstötar utdelas.

Även om storyn är fiktiv tvivlar jag inte en sekund på att stanken kring ”finfolket” verkligen är så vidrig. Snarare skulle jag tro att den rannsakan som några av maktens män stundom begår i boken i verkligheten är ännu mer insnärjd i ångerdämpande självbedrägeri. Men alla stinker. Även du. Även jag. I vår del av världen är varje kommunal dagisplats, varje volvo 240 och varje McDonalds meal i slutändan frukter av kapitalistisk utsugning och det finns inga oskyldiga längre. Lars Ragnar Forssberg hade gott kunnat låta regnet på prästen få stänka på klockaren. Det hade gett Fint folk en till, djupare dimension. Jag har inga problem med författarens våldsamma tasksparkar mot eliten. Det är alldeles för lite sånt i vårt land. Men en och annan  åthutning av oss läsare – vi som köper Teliaaktierna, vi som konsumerar förnedringsjournalistiken och som röstar fram politrukerna – hade varit sunt.

Nej, jag och mina två barndomskumpaner från Sundsvall hoppade inte neråt. Inte vi heller. Vi gjorde gudbevars inte lika storstilade karriärer som Rosenstake, Grön och Gyllenram. Till yttermera visso kan jag anföra att min radikala ungdoms eld ej helt falnat och fortfarande mäktar jag med en annan gärning i den goa gamla klasskampens tjänst. Men fakta är följande: En av oss är egenföretagare och bosatt på Östermalm. Den andre har fått finkulturjobb som stiftsantikvarie. Och själv har jag både skärgårdsstuga och gatuhus i innerstad och läser dagligen räntekurserna i morgontidningen.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.