Arkiv

Kyrkan bortom Gud

Målning av Gerrit van Honthorst (1500-tal)

När juldagsmorgon glimmar på jordens mörka rund och allt är frid, stjärnan blid: Hälsa då glatt din frihet och bered en väg för Herran. Mörkret flyr, dagen gryr och tidevarv komma, tidevarv försvinna, Borta vid västerland slocknar visst Orion men över stad och land ikväll går ändå julens glada bud. Att ett barn är fött på denna dag och välsignad vare han som kommer i herrans namn.

Jag har alltid varit usel på att lära mig sångtexter och dikter utantill och det vore lögn att anklaga mig för att nöta mer på kyrkbänkarna än vad jag bidragit med i skatt. Men så här i juletider händer det att jag besöker en gudstjänst och det är märkligt vad många psalmrader som verkar inristade djupt i hjärnbarken. Till och med under en sömndrucken julotta kan jag med kantorns och församlingens stöd en försvarlig mängd text utan att tjuvkika allt för ofta i psalmboken.

Jo, det känns märkligt, rentav märkvärdigt,  men är knappast unikt för oss infödda svenskar som levt tre, fyra decennier eller mer.  Men vi är också de sista. Monokulturen är bruten och ur den svenska myllan spirar idag andliga frukter i skalans alla färger. Psalmerna är inte längre allmängods och få av oss för dem vidare till våra barn.

Visst. Inte heller i min barndom stod kyrkan i byns mitt. Men mycket påminde oss om att den där stått. Alldeles nyss. Dop, Kyrkans barntimma, morgonspsalm med tramporgel, konfirmation och skolavslutning – allt lika självklart som luften vi andades. Och hundratusentals svenskar lever som fortfarande också kan minnas Sverige dessförinnan. ”Det fanns en tid när varje lärare i småskolan och folkskolan var en kyrklig medarbetare” skriver prästen Dag Sandahl i sin bok Den stora berättelsen.  Sandahl anger årtalet 1963 som en kvalificerad gissning över det år då den kristna kulturen i Sverige dog. Undervisningen i biblisk historia, som hade ersatt korvstoppningen av Luthers lilla katekes, skars då kraftigt ned och sakta men säkert började Svenska kyrkan retirera från samhällskulturen.

För oss som menar att det moderna projektet var en förutsättning för demokratins framväxt blir sekulariseringen sällan problematiserad. På sin höjd blir vi lite sorgsna över att vi tappat orden i någon gammal psalm och därför snuvas på en nostalgitripp. Jag skulle tro att vi är några miljoner medlemmar i Svenska kyrkan vars oro över utvecklingen är just så futtig. Dag Sandahl citerar det Kommunistsiska Manifestet ”En viss tids härskande idéer var alltid blott den härskande klassens idéer”. För honom, som djupt troende, är det problematiskt eftersom människors föreställningar kan ändra sig men inte tron vilken vilar ”på Guds egen uppenbarelse”.  För mig blir Marx och Engels ord snarare en varning för vart vi är på väg, detta oavsett om och hur Gud och hans grabb uppenbarat sig. För de seder och gemenskap som skapats genom en månghundraårig kyrkotradition kan inte bara försvinna utan att ersättas med något annat. I vår kapitalistiska kultur blir allt – även mellanmänskliga relationer som kärlek – varor på en marknad. Den kollektiva gemenskapen i ett trossamfund, oavsett åskådning, kan vara en motvikt till den meninglösa tomhet som den ensamma konsumenten på marknaden förr eller senare kommer uppleva.

I Sverige är dock alla religiösa samfund mer eller mindre exklusiva klubbar för medlemmar vilka förutom att de ofta upplevt Guds omedelbara närhet, det vills säga blivit frälsta, inte sällan också har etniska och andra sociokulturella likheter. Svenska Kyrkan skiljer sig kraftigt härvid. Hon räknar fortfarande åtta av tio svenskar till de sina. Hon äger också i kraft av sin historia en särställning i samhällskulturen.

Dag Sandahl och andra ”kyrkokristna”, som han kallar dem, oroar sig för förkunnelsens utarmning. Men Svenska kyrkan är också en institution av betydelse för oss som inte känner oss hemma i gammel- hög- låg- , folk- eller annan kyrklig falang. Vår oro borde snarare vara den historiska utarmning som följer en avfolkad kyrka. Ett folk med en nollställd historia står alltid högt på diktaturernas önskelistor. Kapitalismen skiljer sig i detta avseende knappast från Öststatskommunismen eller nationalsocialismen.

Så. Sekulariseringen och kyrkans liberalisering får gärna fortkrida. Homovigslar kan gott följas av andra radikala reformer vilka sätter individen före traditionen. Som ett avskaffande av den barbariska sedvänjan med barndop. Som förbud mot religiösa friskolor. Ok. Jag har ingen handlingsplan. Men. Det liberala samhället gör sig själv en björnstjänst om de inte ser Svenska kyrkan bortom prästerna och de andra aktiva, om vi betraktar henne som ett samfund bland tusentals andra. För även barnen till oss som lever i mångkulturella stadsdelar i storstäderna, med familjer från andra kulturer, är en del av Sverige och dess historia.

 

Comments Closed

Kommentarer är stängda.