Arkiv

Blåa toner på skånska

Det är mycket nu. Adoptionskurs, nystartat företag och husköp. Förutom de hemmagjorda barnens alla aktiviteter och det vanliga kneget framför laptopen förstås. Kanske är det därför som jag nu längtar efter att segla ut på det stora, lugna blå med skåningarna Erik Wijk och Edith Söderström. För en vecka i maj målar de två plötsligt hela världen i blåa toner och ord.

Och det är ett fett jävla Äntligen! Äntligen en bra kvinnlig singer-songwriter som sjunger på svenska! Äntligen en vänsterintellektuell som försöker nå en bredare läsekrets! Äntligen ett par prettos som vågar utmana mig i min inrutade, instängda tillvaro!

Edith Söderström (Timmar på taket, EMI) och Erik Wijk (Allting har hänt, Ordfront) delar inte bara det personliga, och inte sällan vemodiga, anslaget. Det lugna blå. De söker båda också ett fullödigt liv och högre värden än konsumtionslycka. ”Frihet som är riktig frihet och livet som det verkligen är utan tillsatser i blodomloppet” sjunger Söderström på så vacker skånska att håren på underarmarna reser sig.  ”Leve anspråksfullheten – inte den tomma, inte den falska, inte den förryckta. Bara galen nog att rubba graniten”, skriver Wijk och nej, det är inte ironiskt menat.

De har bägge mycket kärlek i kikarna men deras utsiktsplatser skiljer sig åt. Erik Wijk, född 1963 ovh bosatt på Österlen, slår sig ned i sin villaträdgård . Livet har nått middagstid och han summerar vad han kommit fram till under sin dryga fyra decennier långa stund på jorden. Korta betraktelser utifrån sitt eget liv och sin släkts – från farfars farfars fars till sönerna Hjalmars och Hugos. Han är politisk, systemkritisk, men vågar också tvivla på sitt eget omdöme och utanförskapets betydelse för det oberoende som gjort honom till ett respekterat namn bland Sveriges intellektuella. Edith Söderström, född 1978 och bördig från Lund, sjuder av ungt liv vilket ändå inte gör jämförelser med äldre kollegor som Beth Orton eller Joni Mitchell orättvisa. Hon lockar oss upp på taket mitt i natten där vi ”kan låtsas att vi är gudar som vakar över människorna”.

Själv sitter jag instängd på andra våningen och kikar längtansfullt ut ur fönstret. Sju år för ung för att  kunna ta mig ner till trädgården. Åtta år för gammal att våga klättra upp på taket. Eller så är jag bara rädd för momsredovisning och att bolåneräntorna ska skjuta i höjden.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.