Svenska Dagbladets Peter Wennblad slog larm om klanröstning, valfusk och Vänsterpartiets misstänkta metoder. Men när valhandlingarna granskades framträdde en helt annan bild än den dramatiska skandalberättelsen. Frågan är nu inte bara vad som hände i vallokalerna, utan hur SvD:s ledarsida kunde dra så långtgående slutsatser på så osäkra grunder.

”Fusk. Rakt av valpåverkan. Som Mellanöstern. En katastrof. Valet borde tas om. Det värsta jag sett.”

Så inledde Peter Wennblad sin ledarartikel i Svenska Dagbladet den 25 september. Orden tillskrevs personer som arbetat med förtidsröstningen i Järva. Rubriken var lika dramatisk: ”Skandalen i Borlänge är bara början”.

Läsaren fick möta berättelser om klanröstning, förkryssade valsedlar, väljare som instruerades via telefon och omfattande oordning. I centrum placerades Vänsterpartiet och dess personvalskampanjer.

Redan fyra dagar tidigare hade Wennblad publicerat ledaren ”V är Sveriges farligaste parti”, med anledning av turerna kring en V-kandidat i Dalarna. Tillsammans skapade texterna en berättelse om ett parti vars framgångar bland väljare med invandrarbakgrund väckte misstankar om otillbörlig påverkan.

Misstankar om valfusk ska naturligtvis granskas. Men just därför måste journalister vara särskilt noga med skillnaden mellan vittnesmål, dokumenterade avvikelser och bevisade brott. Det är en skillnad som tenderade att försvinna i den alltmer upphetsade debatten.

Kvinnorna som ingen frågade

Ett av Wennblads mest uppmärksammade exempel gällde över hundra eritreanska kvinnor som enligt anonyma uppgifter skulle ha kommit till förtidsröstningen i Husby tillsammans med två präster. Kvinnorna påstods ha instruerats att rösta på samma parti och kandidat.

Men vilka var kvinnorna? Vad berättade de själva? Och vad sade prästerna?

I Arbetaren den 30 september kritiserade Håkan Gustafsson både SvD och Aftonbladet för att de utpekade personerna inte verkade ha fått möjlighet att bemöta anklagelserna. Det saknades dessutom närmare uppgifter om när händelsen skulle ha inträffat. Enligt Arbetarens genomgång fanns den inte dokumenterad i de tillgängliga incidentrapporterna.

Än mer anmärkningsvärt var att Stockholms valkanslis uppgifter enligt SVT inte överensstämde med den bild som förmedlats. Den polisanmälan som följde byggde på uppgifterna i Wennblads artikel, inte på motsvarande dokumentation från valkansliet.

En polisanmälan är givetvis inte ett bevis för att anklagelserna stämmer. Inte heller innebär avsaknaden av en incidentrapport att en händelse omöjligen kan ha inträffat. Men det är svårt att förstå varför så allvarliga anklagelser kunde publiceras utan att de utpekades perspektiv redovisades.

Borlänges 96 rapporter

Även Borlänge användes som utgångspunkt för den större berättelsen om misstänkt valfusk. Men när Victor Pressfeldt på Valkoll gick igenom 96 dagrapporter från förtidsröstningen framträdde en annan bild.

Ingen av rapporterna nämnde de påståenden som dominerat delar av mediebevakningen: att väljare fått förkryssade V-valsedlar eller erbjudits pengar. Inte heller fanns några anteckningar om att samma person upprepade gånger skulle ha transporterat väljare till lokalerna.

Röstmottagarna hade dokumenterat 51 avvikelser. Av dessa handlade 38 om sådant som teknik, registrering och valsedlar. Tre anteckningar från den utpekade förtidsröstningen på köpcentrumet  Kupolen i Borlänge beskrev situationer där anhöriga påverkade väljares val.

Borlänge kommun meddelade den 2 oktober att den interna genomgången inte visade några belägg för systematiskt valfusk.

Det betyder inte att alla misstankar kan avskrivas. Dagrapporterna fångar inte nödvändigtvis händelser utanför vallokalerna och en brottsutredning måste bedömas på egna meriter. Men skillnaden mellan de dokumenterade förhållandena och den offentliga skandalberättelsen är slående.

Vänsterpartiet var också ett offer

När man lämnar de utvalda anekdoterna och undersöker incidenterna i större skala blir det intressant.

Arbetsvärlden gick igenom 2 409 incidentrapporter om valsedlar. Tidningen fann att Sverigedemokraterna förekom i flest rapporterade incidenter och att partiet både gynnats och missgynnats i många fall. Vänsterpartiet var däremot det parti som missgynnats mest i förhållande till antalet incidenter där partiet gynnats: 158 mot 62.

Granskningen använde AI för att klassificera rapporterna, med journalistisk kontroll av resultatet. Siffrorna bör därför läsas med viss metodförsiktighet. Rapporterade avvikelser är inte heller liktydiga med fastställda brott. Men materialet illustrerar problemet med att använda enskilda incidenter som belägg för en större politisk berättelse.

Pressfeldt har också kritiserat Wennblads användning av isolerade incidentrapporter. Poängen är enkel: Om man väljer ut händelser som misstänkliggör ett parti men inte redovisar den större mängden uppgifter riskerar läsaren att få en gravt missvisande bild.

Vem granskar vittnena?

Även Nyhetsbyrån Järva har kritiserat Wennblads rapportering. Tidningen har hänvisat till uppgifter om att valarbetsledare som förekommit i sammanhanget själva kan ha uppträtt politiskt partiskt eller olämpligt. Det är ännu inte ett fastställande av att vittnesmålen är felaktiga. Däremot aktualiserar uppgifterna en journalistiskt självklar fråga: Hur har källornas trovärdighet kontrollerats?

En erfaren valförrättare kan vara en viktig källa. Men erfarenhet är inte liktydigt med objektivitet, och anonymitet gör det svårare för läsaren att själv värdera vittnesmålen. SVT intervjuade också valarbetare med olika uppfattningar om situationen i Järva. Även det visar varför enskilda vittnesmål måste prövas mot andra källor.

Den verkliga demokratiska risken

Wennblad har rätt i en sak: Misstankar om otillbörlig påverkan i samband med val måste tas på allvar. Den som hindrar väljare från att rösta fritt angriper demokratins grundvalar.

Men samma allvar måste också gälla journalistiken.

När en ledarskribent med stor räckvidd använder uttryck som ”klanröstning”, kopplar uppgifter till etniska grupper och pekar ut ett politiskt parti krävs särskilt stark källkritik. Annars riskerar rapporteringen att omvandla osäkra uppgifter till en föreställning om utbrett valfusk.

Svenska Dagbladet borde därför inte bara fråga vad som kan ha gått fel i vallokalerna. Tidningen borde också granska hur den egna ledarsidan hanterat vittnesmål, motstridiga uppgifter och efterföljande dokumentation.

För det finns något som också kan skada förtroendet för demokratiska val: att medier förvandlar misstankar till skandaler snabbare än de hinner kontrollera dem.