I sin sjunde diktsamling låter Gunnar Högnäs haikuns koncentrerade form rymma natur, kärlek, krig och död. Thomas Almqvist möter en särpräglad poet som med enkla och precisa bilder fångar både vardagens skönhet och samtidens mörker.
(Haikuvös) av Gunnar Högnäs
(Ett Projekt Ryggverk)
Den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs föddes i Jakobstad och är son till poeten Kurt Högnäs. ”(Haikuvös)” är hans sjunde diktsamling, varav jag recenserat fyra. Högnäs har alltid varit en mycket självständig poet med en alldeles egen ton. Hans lyrik är egentligen inte lik någon annans, men jag kan hitta drag av Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och Tua Forsström i hans dikter. Han blandar gärna högt med lågt, ljus med mörker, stort med smått och glädje med sorg.
Han är som bäst, när han skriver kortfattat och koncentrerat, gärna i haikuns form. Enligt den japanska traditionen ska haikun, som tidigare nämnts, bestå av 5-7-5 stavelser och därtill gärna handla om naturen eller något som du kan uppleva med något av dina fem sinnen. Det är oskrivna regler, som Högnäs gärna bryter emot. Det är haikuns koncentrerade form som styr innehållet.
Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket är hans melodi. Uttrycket är ofta väldigt naket och direkt. Han utgår gärna från något konkret och vardagligt, som sedan kan utvecklas.
Många av dikterna är existentiella. De handlar om vad det innebär att vara människa idag, särskilt med alla krig runt omkring oss. Den här gången skriver han mycket om krig och död, men fortfarande även om naturen och kärleken.
Flera av dikterna är som skärvor i vardagen eller anteckningar om livet. Jag har haft möjlighet att följa Högnäs författarskap på nära håll och kan se att han hela tiden utvecklas och växer till sig som poet.
”Fredsvännen är en
starkt utrotningshotad art,
ett vingklippt sinne.”
Här finns ofta en viss underfundighet i texten.
”Natten lägger sitt
plåster, klibbigt spindelnät
över gräs och hud.”
Högnäs har alltid varit en mycket skicklig naturskildrare och det är ofta en ren njutning att läsa hans dikter.
”I lampskenets tält
kryper skogen närmare,
viskar med nattflyn.”