Kvartals skribent Jens Ganman radar upp några av de grövsta brott som begåtts av människor med utländsk bakgrund och kallar resultatet ”Det svenska folkmordet”. Problemet är att när man zoomar ut från skräckkatalogen och tittar på den samlade statistiken framträder en helt annan bild av våldet i Sverige.

Jens Ganman har i Kvartal skrivit en text med den återhållsamma rubriken”Det svenska folkmordet”. Redan ingressen sätter nivån: ”Död och lemlästning är priset för den ’mångkultur’ svenska politiker verkar så fast beslutna att vi ska ha. Till varje pris.” Därefter följer en lång katalog över bestialiska våldsdåd, mord och terrorbrott, innan Ganman landar i frågan om svenskarna möjligen utsätts för ett ”kulturellt folkmord”.

Det är effektivt. Det är otäckt. Och det är framför allt ett skolexempel på hur man genom genom tendentiöst urval kan skapa en bild av ett samhälle som knappast känns igen i den samlade statistiken. Agitation och handplockade skräckhistorier genererar onekligen både läsning och likes. Men staplade exempel är inte detsamma som ett hållbart argument. Leta fram några av de värsta brotten som begåtts av människor med utländsk bakgrund under ett kvartssekel, rada upp dem efter varandra och låt läsaren dra den avsedda slutsatsen: Se vad invandringen har gjort med Sverige.

Problemet är att samma metod kan användas för att bevisa nästan vad som helst.

Samla de värsta morden som begåtts av svenskfödda män under samma period, utelämna nämnaren och all information om utvecklingen av våldet i stort och presentera sedan materialet under rubriken ”Svenska män”. Resultatet skulle bli en lika fasansfull katalog – och en lika undermålig samhällsanalys.

Våldet som inte passar in

Det märkligaste med Ganmans berättelse är nämligen vad som händer när man zoomar ut från hans kriminalhistoriska greatest hits och faktiskt tittar på Sverige. Det har min tidning Magasinet Konkret gjort flera gånger i texter som vi samlat i vår avdelning där vi granskar kriminalpolitik.

2025 registrerade Brå 84 fall av dödligt våld. Det var åtta färre än 2024 och den lägsta nivån sedan 2012. Räknat per invånare hamnade Sverige kring 0,8 dödade per 100 000 invånare – ungefär i nivå med 1960-talet och med många andra europeiska länder.

Det blir ännu besvärligare för undergångsberättelsen om perspektivet vidgas till annat grovt våld. Antalet människor som vårdats på sjukhus för skador efter grovt våld har minskat kraftigt sedan 1990-talet: från 3 069 personer 1994 till 986 år 2024. I Brås nationella trygghetsundersökningar har andelen som uppger att de utsatts för misshandel samtidigt pendlat runt tre procent i två decennier. 2006 var siffran 3,0 procent, 2024 2,6 procent.

Det betyder naturligtvis inte att Sverige saknar problem med våld. Framför allt skjutvapenvåldet i kriminella miljöer har varit ett allvarligt och delvis nytt problem. Men även där går utvecklingen numera åt motsatt håll mot den apokalyps Ganman målar upp. 2025 dödades 42 personer med skjutvapen, åtta färre än året innan. Dessutom utgjorde masskjutningen på Campus Risbergska tio av dessa dödsfall, vilket innebär att nedgången i den underliggande gängrelaterade dödsskjutningen var ännu tydligare.

Detta gör förstås inte ett enda av Ganmans uppräknade mord mindre fruktansvärt. Men det förändrar vad dessa mord rimligen kan användas som bevis för.

Ingen har velat ”importera” mördare

Ganmans retoriska trick är att förvandla konsekvenser till avsikter. Svenska politiker har enligt hans framställning på något sätt valt detta. ”Död och lemlästning” blir ”priset” för mångkulturen som politikerna till varje pris vill behålla.

Men naturligtvis har ingen svensk politiker haft som ambition att ”importera” mördare. Ingen har förespråkat att Sverige ska fyllas med ”psykiskt labila våldsverkare”. Och ingen tycker att mördare ”berikar” landet.

Viljan att ta emot människor från länder utanför Europa har framför allt handlat om att hjälpa människor på flykt undan krig, diktatur och förföljelse. Man kan tycka att den politiken gick alldeles för långt. Man kan hävda att Sverige tog emot fler människor än landet förmådde integrera. Man kan med fog kritisera naivitet, bristande kontroller, dåliga krav och en offentlig debatt där integrationsproblemen länge tenderade att tonas ned.

Ja, Sverige har integrationsproblem och personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade inom delar av brottsligheten. Men där börjar den intressanta diskussionen, inte slutar den.

För i varje grupp på hundratusentals människor kommer det att finnas mördare, våldtäktsmän, missbrukare, psykopater och andra våldsverkare. Den relevanta frågan är hur vanliga de är, hur överrepresentationen ser ut, vilka faktorer som förklarar den och vilka åtgärder som faktiskt fungerar.

Här finns dessutom forskning som komplicerar den enkla formeln ”mer invandring = mer våld”. En stor svensk studie publicerad 2025 fann exempelvis inget samband mellan andelen invandrare i kommunerna och nivån av rapporterade våldsbrott.

Sådant är betydligt tråkigare än ett bestialiskt mord. Statistik behöver nämnare. Korrelation behöver skiljas från kausalitet. Socioekonomi, ålder, kön och bostadssegregation måste vägas in. Och plötsligt har den raka berättelsen om hur ”mångkulturen” dödar svenskar blivit betydligt mindre rak.

Från mord till ”folkmord”

Mest problematiskt blir det när Ganman börjar laborera med själva folkmordsbegreppet.

Folkmord är inte bara ett kraftuttryck för något man tycker är mycket dåligt. Det är ett juridiskt begrepp med en mycket specifik innebörd. Folkmordskonventionen kräver en avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Att ett land förändras demografiskt eller kulturellt genom migration är inte folkmord. ”Kulturellt folkmord” ingår inte heller som en självständig brottskategori i folkmordskonventionens definition.

Ganman medger själv att begreppet är komplicerat och juridiskt omstritt, men väljer ändå att använda det. Det är svårt att se varför, annat än därför att ordet levererar exakt den känslomässiga laddning texten behöver.

Och där blir ordvalet inte bara slarvigt utan historiskt och juridiskt falskt. Om frivillig och politiskt beslutad migration, misslyckad integration och demografiska förändringar kan beskrivas som ”folkmord”, suddas gränsen ut mot de situationer där människor faktiskt systematiskt har mördats med syftet att utplåna en folkgrupp.

Vreden behöver sina brott

Det intressanta är att svenskarnas oro över brottsligheten samtidigt har utvecklats nästan spegelvänt mot våldsstatistiken. År 2014 uppgav 28 procent att de i stor utsträckning oroade sig över brottsligheten i samhället. 2025 var andelen 54 procent. Den personliga utsattheten har däremot inte ökat på motsvarande sätt. Kan populistiska opinionsbildare och rubrikkåta medier ha något med den saken att göra tror ni? Om människor dagligen serveras de mest extrema brotten och dessa presenteras som representativa för samhällsutvecklingen är det knappast märkligt om verkligheten till slut uppfattas genom just dessa undantag.

Ganmans text är ett extremt (läs: högerextremt) exempel på det medieklimat vi har nu. Han avslöjar inga okända problem. Gängkriminalitet, misslyckad integration och invandrares överrepresentation inom delar av brottsligheten diskuteras sedan länge öppet. Svensk migrationspolitik har dessutom lagts om kraftigt i restriktiv riktning.

Men för agitatorn räcker inte problemen som de faktiskt ser ut. De måste göras större, mörkare och mer existentiella. Den enskilde mördaren blir representant för invandringen. Invandringen blir mångkulturen. Mångkulturen blir ett hot mot svenskarna. Och till sist har vi nått fram till ”folkmordet”.Det är en effektiv dramaturgisk trappa. Men det är fortfarande inte en korrekt analys, eller analys överhuvudtaget.

Den som verkligen vill förstå Sveriges integrationsproblem måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Sverige har begått allvarliga misstag i migrations- och integrationspolitiken – och dessa misstag innebär inte att hundratusentals människor bär kollektivt ansvar för de värsta brott som enskilda invandrare har begått.

Den distinktionen är förstås besvärlig för den som lever på indignation. Statistik kräver sammanhang. Orsakssamband kräver analys. Lösningar kräver eftertanke. En bestialisk mordhistoria kräver bara en dramatisk rubrik.

Och ”Det svenska folkmordet” är onekligen en sådan.