Sverigedemokraterna vill gärna tala om skattebetalarnas pengar som folkets heliga egendom. Men när fester delas upp, böcker köps via partinära bolag och exemplar går till förbränning framträder en annan skattepolitik: dela notan, runda reglerna och låt någon annan stå för principerna.

Varför fastna i trista principer som förmånsbeskattning, arbetsgivaravgifter och hederlig redovisning när man som Sverigedemokraterna kan kalla en fest för flera små evenemang och därmed förvandla bokföring till performancekonst?

Enligt TV4:s granskning ska “Jimmie-fester” ha styckats upp i fakturavänliga portionsbitar. Inte för att undvika skatt, förstås. Sådant gör bara andra. Här handlade det säkert om administrativ poesi: en snaps här, en mingeltallrik där, ett litet event bakom varje sillbit. Den som ser trixande ser inte den större visionen – ett folkhem där fakturan alltid hittar hem, bara inte nödvändigtvis till rätt skatterad.

Och så var det böckerna. Stora mängder av Jimmie Åkessons bok köptes av ett partinära bolag, som i huvudsak finansieras av skattepengar, medan pengar landade i partiledarens privata bolag. Många exemplar ska enligt uppgifterna senare ha hamnat i container för förbränning. Som Mathias Wåg beskrev det träffande på Bluesky: ”Den moderna fascismen. Ordnar bokbål. Men med egna Führerns bok. Av skattefifflarskäl.”

Man kunde nästan tro att SD:s kamp mot “eliten” numera förs från ett kontor där någon viskar: glöm inte dela upp festen, annars blir det skatt. Men det vore förstås orättvist. Partiet har aldrig varit emot skattepengar. Bara när de går till fel människor.