Att dra upp båten på stugtomten är lite av ett sorgearbete. Som en död val ligger den inom några minuter på stockar med buken uppåt. Och påminner oss om att höstens vemod snart kommer sänka sig över landet.
Det finns många sätt att handskas med förgängligheten vilken ju gör sig särskilt påmind under det mörka halvåret. Själv samlar jag på texter som har med min egen person att göra. Inte bara foton och tidningsklipp av eller med mig utan varenda brev, vykort, politiska flygblad, föreningsutskick osv som har utgått eller inkommit. Sedan läggs dessa i en av skrivbordslådorna som med jämna mellanrum töms och sorteras i kartonger efter bestämda rubriker. Tyvärr brann det mesta av barndomsmaterialet upp tillsammans med stugan julen 2001. Men det medvetet samlade och sorterade, från högstadiet någon gång, finns kvar. Hur det började minns jag inte längre men självklart är det en besvärjelse. Ett försök att genom dessa tidsdokument hålla förgängligheten stången.
Samtidigt vet jag ju innerst inne att när jag lämnar jordelivet och dödsboet ska delas upp av mina närmaste så kommer det mesta av just det här materialet vara det första som slängs i soporna. Mina numera bortgångna morföräldrar flyttade till ett servicehus under deras levnads höst. Mängder av just skrivet material kastades medan nyttigare saker som möbler och kläder delades upp mellan oss släktingar. Men när jag och min kusin stod där på soptippen fick jag en plötslig ingivelse att rädda några av tidsdokumenten. Det enda jag kom över var dock några årgångar av tidningen Tempelriddaren från 40- och 50-talen samt min morfars heraldiskt utformade sköldebrev vilken han fick vid sitt inträde i detta ordenssällskap 1944.
Men varför skulle någon vilja spara något skrivet av, om eller till lilla mig egentligen? Bekantskapskretsens egen hovcyniker, kamrat Lundgren, har en mer krass syn. Han samlar inte på egna texter. Tvärtom vill han helst att vår gemensamma novellsamling vi skrev i gymnasiet skulle brännas. ”Pinsam” kallar han den. Lundgren samlar istället på vad han kallar ”Bevis mot samtiden”. Exempelvis bisarra artiklar han läst i tidningen eller udda prylar han hittat på marken.
Just en höstkväll för ett antal år sedan kämpade vi länge för att få loss en jättelik reklamaffisch för en hamburgerkedja. Det var en kampanj med Bamse, Skalman och de andra i den hedervärda gamla serietidningen. En kommersialismens skändning som inte får glömmas menade Lundgren och lade affischen till handlingarna tillsammans med en färsk intervju med Bamses upphovsman Rune Andréasson. I den sa Rune att det visst ”inte är något fel med att äta hamburgare”.
Med största sannolikhet kommer kamrat Lundgrens tidsdokument vara av betydligt större intresse för eftervärlden än min samling. Trots det fortsätter jag att samla och helst i två exemplar. Inför tanken på att allt en dag kommer att malas ned till pappersmassa så får man väl stålsätta sig med min morfars tempelriddardevis från 1944, vilken kalligraferad pryder hans sköldebrev.
”Var stark, men ödmjuk” står det. Fyra ord. De enda skrivna som jag har sparade från honom.