Mediestödet göder jättarna medan de små slås ut

Mediestöd. Medan små oberoende tidningar tvingas lägga ner eller kämpa för sin överlevnad går hundratals miljoner i statligt mediestöd till några av Sveriges största och mest lönsamma medieföretag. Det system som skulle värna mediemångfalden riskerar i stället att förstärka ägarkoncentrationen.
Illustration: Magasinet Konkret med tillagt raster

Medan små oberoende tidningar tvingas lägga ner eller kämpa för sin överlevnad går hundratals miljoner i statligt mediestöd till några av Sveriges största och mest lönsamma medieföretag. Det system som skulle värna mediemångfalden riskerar i stället att förstärka ägarkoncentrationen.

Det är något som inte stämmer med det svenska mediestödet. Samtidigt som mindre, fristående medier nekas stöd får landets största mediekoncerner hundratals miljoner kronor av staten. Pengar som skulle säkra en mångfald av röster hamnar hos företag som redan dominerar mediemarknaden och redovisar stora vinster.

Den senaste tidens rapportering visar hur motsägelsefullt systemet har blivit. I en omfattande granskning i Journalisten redovisar Mikael Bergling hur Bonnierkoncernen på mindre än ett decennium skaffat sig en närmast dominerande ställning inom svensk lokalpress. Samtidigt har koncernen blivit en av de största mottagarna av statligt mediestöd.

Under 2025 fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i stöd, exklusive distributionsstödet. Det motsvarar ungefär en tredjedel av det samlade mediestödet. Räknas även Gota Media och Erna Media, där Bonnier är delägare, in handlar det om ungefär hälften.

Samma år gjorde Bonnier News en rekordvinst på drygt en miljard kronor, mätt som EBITA. Och i maj 2026 beslutade ägarna i Bonnier Group att dela ut närmare 459 miljoner kronor till koncernens drygt hundra delägare.

Det är alltså inte brist på kapital som kännetecknar landets största privata medieaktör.

De små försvinner medan de stora växer

Det nya mediestödet, som infördes 2024, skulle bland annat stärka journalistiken i områden där den är svag eller saknas. Att upprätthålla lokal nyhetsbevakning är ett angeläget mål. Men mediemångfald handlar om mer än hur många orter som har en lokalredaktion.

Det handlar också om hur många självständiga medieägare som finns, vilka perspektiv som får utrymme och vilka ekonomiska förutsättningar olika redaktioner har att bedriva journalistik.

Här framträder en betydligt mörkare bild.

I en ledare i Arbetaren konstaterar chefredaktören Amalthea Frantz att flera mindre tidningar med vänster-, miljö-, kristen eller liberal profil har nekats mediestöd. Några har redan tvingats lägga ner. Arbetaren har själv minskat personalstyrkan och riskerar ytterligare nedskärningar när övergångsstödet upphör.

Frantz beskriver det gamla presstödets betydelse för tidningar som Arbetaren och är pessimistisk om möjligheten till en omläggning efter ett regeringsskifte.

– Det gamla presstödet var också livsviktigt för små men rikstäckande tidningar med egna perspektiv – som Arbetaren, som varit Sveriges frihetligt socialistiska nyhetstidning sedan 1922. Vi får ofta frågan om inte mediestödet lär förändras igen, om landet byter regering. Tyvärr tror jag inte det. Sossarna vill hålla sig väl med näringslivet, och de kommer knappast öppna för att pengar kan gå till Arbetaren, som lyfter den del av arbetarrörelsen som är kritisk till både S och LO.

Amalthea Frantz kommenterar mediestödet
Amalthea Frantz. Foto: Per Lindblom

Resultatet blir en besynnerlig ordning: de ekonomiskt starkaste aktörerna får stora offentliga tillskott medan mindre medier, som ofta bidrar med andra perspektiv än de etablerade, får allt svårare att överleva.

Skillnaden mellan en tidning som har en miljardkoncern bakom sig och en liten fristående redaktion är uppenbar. Den förra har helt andra möjligheter att hantera förluster, investera och sprida ekonomiska risker. Den senare kan tvingas lägga ner efter ett enda negativt stödbeslut.

När båda bedöms inom ett system som inte tillräckligt tar hänsyn till dessa skillnader riskerar stödet att gynna dem som redan har mest.

En historisk ägarkoncentration

Utvecklingen blir särskilt problematisk mot bakgrund av den snabba koncentrationen av svenskt medieägande.

Enligt Jonas Ohlsson, föreståndare för Nordicom vid Göteborgs universitet, äger Bonnier numera omkring hälften av Sveriges lokaltidningar. Det saknar historiskt motstycke.

Ägarkoncentrationen innebär inte automatiskt att journalistiken blir sämre. Ohlsson framhåller tvärtom att flera lokaltidningar sannolikt hade lagts ner om Bonnier inte köpt dem. Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert gör en liknande bedömning.

Det är en viktig invändning. Att stora koncerner kan rädda lokaltidningar från nedläggning ska inte förnekas.

Men det förändrar inte grundproblemet. Att rädda tidningstitlar är inte nödvändigtvis detsamma som att rädda mediemångfalden.

Femtio tidningar med samma ägare innebär inte samma mångfald som femtio tidningar med olika, självständiga ägare. Även om redaktionerna arbetar oberoende av varandra fattas beslut om investeringar, besparingar och framtida verksamhet inom samma företagsstruktur.

Bonnier framhåller att koncernens lokaltidningar har fler än 80 självständiga utgivare och tio olika politiska beteckningar på ledarsidorna. Det är betydelsefullt för den redaktionella bredden. Men det upphäver inte koncentrationen av ekonomisk makt.

Varför ifrågasätts inte mediejättarnas makt?

En annan anmärkningsvärd aspekt är hur lite uppmärksamhet medieägandet får i den allmänna samhällsdebatten.

Amalthea Frantz tycker att tystnaden kring både ägandet och mediestödets fördelning är slående:

– Nästan ingen verkar vilja ifrågasätta situationen, varken ägarkoncentrationen eller vart de statliga stöden går. Jag antar att de som får stöd är rädda att bli av med dem, och de som inte får vill vara oförargliga för att öka sina chanser i framtiden.

Hon pekar också på hur positionerna i debatten har förändrats:

– Det är också tydligt att exempelvis DN var kritiska förr, men inte nu. Då, när presstödet skulle gynna mindre tidningar, hamnade det ofta hos S-märkta lokaltidningar – eller DN:s konkurrent Svenska dagbladet. Nu är rollerna närmast ombytta och DN:s ägare verkar helt okej med att få skattepengar.

I Journalistens granskning riktar den tidigare TV4-chefen Jan Scherman skarp kritik mot utvecklingen. Han anser att det är orimligt att staten med skattepengar stödjer företag som redan är störst och starkast.

Scherman ifrågasätter också föreställningen att svenska medieägare inte påverkar journalistiken. Han berättar bland annat hur en medlem av familjen Bonnier försökte få honom att stoppa ett TV4-reportage om drottningens fars nazistiska engagemang.

Ohlsson säger å sin sida att han inte har några indikationer på att Bonnier missbrukar sin dominerande ställning.

Men frågan om ägarkoncentration är större än hur en enskild ägare sköter sitt ansvar. Den handlar om vad som händer när allt större delar av den offentliga debattens infrastruktur samlas hos ett fåtal ekonomiska aktörer.

Det är dessutom svårt att bortse från att de stora medieföretagen själva har ett intresse av hur stödpolitiken utformas. De är både mottagare av omfattande statliga resurser och centrala aktörer i den journalistik som skulle kunna granska fördelningen.

Mediestödet behöver göras om

Problemet är alltså inte att lokaljournalistik får offentligt stöd eller att medieföretag går med vinst. Problemet är att staten fördelar begränsade resurser utan att utan att i tillräcklig grad prioritera de medier som har störst ekonomiskt behov och bäst förutsättningar att tillföra verklig mångfald.

Ett bättre system borde väga in ägarkoncentration, koncernernas samlade ekonomiska styrka och möjligheten att finansiera journalistiken utan offentliga bidrag. Det borde också ge små, oberoende redaktioner rimliga möjligheter att etablera sig och överleva.

Frantz vill se en tydligare prioritering av de medier som utan stöd riskerar att försvinna, och av redaktioner som tillför andra perspektiv:

– Om skattepengar alls ska gå till medier, utöver public service, så är förstås det enda rimliga två saker: att stöd går till lokaltidningar som annars inte skulle överleva, särskilt i delar av landet som är långt från maktens centrum. Och till nyhetstidningar som utgår från andra perspektiv. Det gamla presstödet var inte perfekt, men effekterna av det nya mediestödet är vansinniga – pengarna går till de tidningar som redan går med vinst.

Det behöver inte innebära att varje vinstdrivande medieföretag ska uteslutas. Men när en koncern delar ut hundratals miljoner till sina ägare bör det rimligen påverka bedömningen av hur stort behov den har av skattefinansierat stöd.

Samtidigt bör regelverket utvärderas utifrån vilka medier som faktiskt har försvunnit, vilka som har tillkommit och hur ägandet förändrats. Annars riskerar mediepolitiken att förväxla bevarandet av befintliga tidningstitlar med ett försvar för mångfalden.

Ulrika Hyllert påpekar i Journalisten att det inte krävs särskilt många miljoner för att också stärka mångfalden. Det är en talande kontrast till de enorma belopp som går till de stora koncernerna.

I en tid när oberoende journalistik hotas av både ekonomisk utsatthet och politiska påtryckningar borde ett offentligt mediestöd framför allt bidra till att sprida makten över informationen.

I stället riskerar dagens system att göra motsatsen.

Om mediestödet ska försvara mediemångfalden kan det inte fortsätta fungera som ett ekonomiskt försprång för dem som redan dominerar den svenska mediemarknaden.