Donald Trump framställs ofta som ett hot mot den amerikanska demokratin. Men tänk om han snarare är ett uttryck för dess inneboende motsättningar? Med utgångspunkt i Alexis de Tocqueville och Jason Brennan diskuterar Jesper Nordström demokratins gamla dilemma: Vad händer när folkviljan blir ett verktyg för dem som föraktar dess institutioner?

USA demokratiska legitimitet har ifrågasatts och problematiserats både i samband med nationens tillkomst och under den upplevda krisen i samband med Trumps presidentkandidatur. I båda fallen handlade det om en oro för att demokratin skulle urarta i pöbelvälde. Lösningen ligger i den kärva paradoxen att den valda ledaren inte helt och hållet följer folkviljan, utan har modet och kunskapen att gå emot den – att både vara visionär och kärv.

Här vinner statsmannen Obama över clownen Trump med ett ljusår. Till och med ur undertecknads vänsterövertygelse framstår Ronald som ryggradsstark jämfört med det ketchupdränkta blötdjuret Donald. Det ska mycket till för att man som vänstersosse ska börja se Reagans fördelar.

En halv mansålder efter grundandet av nationen i Philadelphia reser ädlingen Alexis de Tocqueville över Atlanten, från det alltmer liberala och meritokratiska Frankrike efter revolutionen. Med sig i bagaget har han den kyliga, sofistikerade synen på demokratin: män på kaffehus som diskuterar.

Detta är inte Amerikas situation. Här är det vulgärt, också i ordets äldre, mer deskriptiva mening. Latinska vulgarissom i vanlig. Här handlar det om något nytt, rått och djärvt – om friska insatser. Tocqueville blir den distanserade betraktaren. Han resonerar och benar upp skeenden i en ganska sval å ena sidan–å andra sidan-stil.

Mer rakt på sak och argumenterande är Jason Brennans samtida Efter demokratin. Det är en sådan där bok som man läser på kanten av fåtöljen. Man sitter och vrider sig av olust över att inte kunna hålla med av hela sitt hjärta, samtidigt som hjärnan nickar bifall. Kontraintuitivt, men efter några friska, kalla andetag ändå … intressant.

Vad Brennan helt enkelt förordade 2016 var att institutioner bemannade av specialister skulle ha ett självständigt beslutsmandat inom sina respektive områden, i stället för att bara vara nickedockor åt politiken. Vi har sedan bokens tillkomst sett hur institutioner monterats ned och hur Trumpvänliga ja-sägare tillsatts på prestigefyllda juridiska poster.

Intressant är också att boken tillkom parallellt med Trumps presidentkandidatur och att författarens sociala medier fylldes av anklagelser om att han förespråkade diktatur och fascism. Brennan lät nämligen arbetet med bokens manus läcka ut då och då, genom en Facebookuppdatering här och ett Instagraminlägg där.

När Trump sedan verkligen kom till makten blev det annat ljud i skällan i kommentarstrådarna. Tonen övergick snarare i ett: ”Ja, i och för sig har han väl en poäng, men …” Det vill säga: vissa medgivanden började komma.

Vad både de Tocqueville och Brennan sätter fingret på är hur man hanterar demokratin i ett land där utbildningsnivån stundtals är låg. Hur mycket vulgära förenklingar, rena lögner och reptilhjärnekittlande nonsens ska egentligen få spridas och utgöra grund för hur människor röstar?

USA valsystem är oerhört snårigt, och tvåkammarsystemet var också tänkt att skapa en viss tröghet i systemet. Trump är däremot snabbt Twitter-happy och trigger-happy. Här finns ingen tröghet, ingen systemets långsamhet. Paradoxen är att Instagramdemokratin, pöbeldemokratin, ger både verktyg och arena åt starka män med enkla lösningar.

Trump är helt enkelt en lotusblomma som växer i gyttja men ändå lyckas framställa sig som ren, stark och sann. Oavsett hur valet går och hur den amerikanska politiken sedan utvecklas kan vi se fram emot ett scenario där USA inte längre är vår starka kompis på skolgården. Vår kontinent – Europa – måste se till att vara stark och stå på egna ben.

En sista mörk notering så här i november. Genom Alexis de Tocquevilles anteckningar, Jason Brennan och även Walt Whitman och Henry David Thoreau lyser misstanken igenom: Trump är inte något nytt. Han är snarare ett uttryck för ett genuint amerikanskt drag, drivet till sin spets – ett slags reductio ad absurdum av en folksjäl som inte alls har med Europa, och kanske inte ens med den demokratiska västvärlden, att göra. Det är inte Jürgen Habermas kommunicerbara rationalitet utan snarare friheten på gott och ont. Öknens lag, för att parafrasera.