När Henrik Höjer i Kvartal ifrågasätter om Israels krigföring i Gaza kan kallas folkmord hamnar historiska jämförelser i centrum, medan folkrätten och den pågående fördrivningen av palestinier kommer i skymundan. Det är ett exempel på just den typ av journalistik som kritiseras i en ny FN-rapport om mediernas roll i Gazakriget.

I onsdags skrev Paula Dahlberg här i Konkret om hur Kvartal gör självmål i debatten om folkmord eller ej i Gaza. I deras artikel i måndags ställde vetenskapsredaktören Henrik Höjer frågan om Israels krigföring i Gaza verkligen kan jämföras med historiens stora folkmord. Han går igenom Förintelsen, massmorden på armenier och folkmordet i Rwanda. Därifrån drar han slutsatsen att om händelserna i Gaza ska betecknas som folkmord riskerar begreppet att urvattnas.

Det är en slutsats som går att diskutera. Problemet är snarare hur Höjer kommer fram till den och vad som försvinner ur bilden på vägen. För medan artikeln ägnar stort utrymme åt historiska dödstal och demografiska jämförelser behandlas de folkrättsliga bedömningarna av Israels agerande betydligt mer summariskt.

Folkmord är ingen tävling i dödstal

Höjer framhåller tre kännetecken för historiens folkmord: uppsåt, systematik och omfattning. Han diskuterar också varför kvinnor och barn har varit särskilt utsatta vid tidigare folkmord och jämför befolkningsutvecklingen i Gaza med den i Rwanda.

Men folkmordskonventionen innehåller inget krav på att en viss andel av befolkningen måste dödas. Det avgörande är om någon av de förbjudna handlingarna begås med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.

Att medvetet påtvinga en grupp levnadsvillkor som är ägnade att åstadkomma dess fysiska undergång omfattas också av definitionen. Därför kan svält, tvångsförflyttningar och förstörelsen av livsnödvändig infrastruktur vara centrala för bedömningen.

Höjer tar visserligen upp uppsåtsfrågan och återger experter som anser att Israel begår folkmord. Men han ger deras bedömningar begränsat utrymme innan han återgår till sina historiska jämförelser.

Här uppstår en märklig förskjutning. I stället för att undersöka om Israels handlingar uppfyller folkmordskonventionens kriterier blir frågan om Gaza liknar de folkmord som Höjer själv valt som jämförelsematerial.

Vad medierna väljer att inte se

Samtidigt som Kvartal publicerade Höjers artikel presenterades en omfattande granskning av mediernas Gazabevakning. I rapporten Truth under the rubble: Media in the time of genocide beskriver FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese hur journalistiken i delar av västvärlden har bidragit till att legitimera Israels krigföring. Konkrets faktaredaktör Mathias Cederholm skrev ingående om rapporten i tisdags.

Rapporten behandlar tre sammanhängande företeelser: dödandet och förföljelsen av palestinska journalister, Israels kontroll över informationsflödet och internationella mediers återgivning av israeliska perspektiv.

Särskilt kritiseras BBC, CNN och New York Times för att ha gett israeliska myndighetskällor stort tolkningsföreträde, återgett obekräftade påståenden och tonat ned den historiska och folkrättsliga bakgrunden.

Albaneses slutsatser är hennes egna som oberoende FN-rapportör, inte en rättslig dom eller en bedömning som FN:s medlemsstater gemensamt antagit. Men rapportens dokumentation reser frågor som också svenska redaktioner behöver besvara.

Vilka perspektiv får definiera konflikten? Vems uppgifter betraktas som trovärdiga? Och vad händer när den internationella rättens bedömningar underordnas en berättelse där allt börjar med Hamas attack den 7 oktober 2023?

Ockupationen försvinner ur berättelsen

Den sista frågan blir särskilt relevant när högerns opinionsbildare framhåller att Israels invasion av Gaza följde på Hamas massaker. Attacken var ett grovt övergrepp mot civila, men den upphäver inte Israels skyldigheter enligt folkrätten och kan inte ensam förklara konfliktens historiska sammanhang.

Här finns också en verklighet som pågår utanför Gaza.

I en debattartikel i Altinget i tisdags beskriver företrädare för Olof Palmes internationella center och fackliga samt civilsamhälleliga organisationer hur palestinska bönder på Västbanken utsätts för bosättarvåld. Olivskördar stjäls, träd förstörs och människor hindras från att bruka sin mark. Enligt artikelförfattarna sker attacker ibland med israeliska säkerhetsstyrkors medverkan eller passiva stöd.

De kräver bland annat handelsrestriktioner mot bosättningarna, riktade sanktioner och att Sverige ska verka för att EU:s associationsavtal med Israel suspenderas så länge allvarliga folkrättsbrott fortsätter.

Detta är inte bara en politisk partsinlaga. I juli 2024 slog Internationella domstolen i Haag, ICJ, i ett rådgivande yttrande fast att Israels fortsatta närvaro i det ockuperade palestinska territoriet är olaglig och att bosättningsverksamheten måste upphöra.

Domstolen konstaterade också att andra stater är skyldiga att inte erkänna den olagliga situationen eller bidra till att upprätthålla den.

Folkrätten ger alltså en betydligt bredare ram än den som framträder i exempelvis Höjers artikel. Frågan gäller inte enbart hur många som har dödats i Gaza, utan även vilka skyldigheter Israel har gentemot den palestinska befolkningen och vilka skyldigheter andra stater har att agera.

Skepsis måste också riktas mot makten

Det är fullt legitimt att diskutera om handlingarna i Gaza juridiskt utgör folkmord. En slutlig dom i folkmordsfrågan kan inte ersättas av vare sig opinionsbildning eller FN-rapportörers slutsatser. Men lika viktigt är att journalistiken inte förvandlar rättsliga varningar och välgrundade misstankar till blott åsikter bland andra.

Höjers artikel illustrerar risken med en skepticism som främst riktas mot dem som använder ordet folkmord, medan argumenten från den stat vars agerande granskas inte utsätts för samma systematiska prövning.

En seriös granskning hade kunnat börja i dokumentationen av Israels handlingar, de uttalade politiska avsikterna, de internationella rättsprocesserna och det pågående förtrycket på Västbanken. Därefter hade läsaren kunnat få en bedömning av hur detta förhåller sig till folkmordskonventionen.

Högerns opinionsbildare väljer allt som oftast i stället att framför allt fråga om Gaza är tillräckligt likt Auschwitz eller Rwanda.

Albaneses rapport visar varför detta journalistiska vägval är viktigt. Medier påverkar inte bara vilka fakta som blir kända, utan också vilka frågor som framstår som rimliga att ställa. Och när historiska jämförelser får ersätta granskningen av en pågående maktutövning riskerar journalistiken att göra precis det den säger sig vilja undvika: fördunkla verkligheten.