Flamman bjuder hem läsarna till Anna Nachman, Ann Heberlein och Inas Hamdan. Även Dagens ETC har tidigare gjort uppmärksammade personintervjuer med högerprofiler som Alexander Bard och Ivar Arpi. Men den avgörande frågan är inte vem som får komma till tals i vänsterpressen, utan vems verklighetsbeskrivning som får stå oemotsagd.

Det är något särskilt med hembakat. Det mjukar upp stämningen, får samtalet att flyta och gör även den mest kontroversiella debattören till en alldeles vanlig människa. Kanske rentav någon man skulle vilja ta en kopp kaffe med.

Under det senaste året har Flamman gjort personliga porträtt av tre uppmärksammade och omstridda kvinnor: Ann Heberlein, Anna Nachman och Inas Hamdan.

Det är inga identiska fall. Heberlein har lämnat sin tidigare politiska hemvist, Nachman försvarar fortfarande en rad kontroversiella ståndpunkter och Hamdan är journalist snarare än politisk debattör. Men reportagen förenas av ett grepp: bakom den offentliga konflikten finns en människa som förtjänar att bli förstådd.

Så långt är det svårt att invända. Problemet uppstår när förståelsen riskerar att ersätta granskningen – och när de intervjuades beskrivningar av konflikterna får bestämma vilka frågor som ställs.

Bullbak med högerprovokatören

I augusti besöker Flamman Anna Nachman, opinionsredaktör på Fokus och begravningsansvarig inom Judiska församlingen i Stockholm. I reportaget ”Baka bröd med fienden” bakar de sabbatsbröd tillsammans.

Nachman har bland annat jämfört förortskillar i Guccikeps med invasiva arter och beskrivit högerextremisten Dan Parks tilltag med burkar märkta Zyklon B utanför Malmös synagoga som ”busigt”.

Flammans skribent, kulturredaktör Paulina Sokolow, redovisar uttalandena och ställer kritiska frågor. Men samtidigt får läsaren följa med in i köket, möta familjen och ta del av gemensamma erfarenheter av judiskt liv och polsk bakgrund. De politiska motsättningarna placeras i en berättelse om mänsklig samhörighet.

Det journalistiska problemet ligger inte i att skildra Nachman som människa. Det ligger i risken att hennes politiska positioner förvandlas från något som ska prövas till uttryck för en personlig erfarenhet som läsaren förväntas förstå.

Kritiken kom bland annat från Anders Svensson på bloggen Svenssons Nyheter, som menade att Flamman ibland går högerns ärenden. Kajsa Ekis Ekman uppmanade till bojkott av tidningen, bland annat med anledning av reportaget.

Svensson avvisade samtidigt Ekis Ekmans långtgående antydningar om CIA-kopplingar. Man behöver inte se konspirationer bakom redaktionella beslut för att ifrågasätta vilka föreställningar journalistiken bidrar till att normalisera.

Ann Heberlein får förlåtelse

I oktober 2025 publicerade Flamman ”Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt”. Heberlein berättade om sin besvikelse på högern och sina förändrade politiska uppfattningar. Några månader senare blev hon skribent i Flamman.

Aretakis välkomnade henne under rubriken ”Ann Heberlein – du är förlåten!” Han menade att en tidigare borgerlig debattörs politiska omprövning kunde göra större skillnad än tio vanliga Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Människor måste naturligtvis kunna ändra uppfattning. Men när en tidigare högerdebattör blir en symbol för vänsterns öppenhet riskerar själva omvändelseberättelsen att skymma de frågor som borde följa.

Vilket ansvar tar hon för sin tidigare opinionsbildning? Vilka påståenden har hon omprövat – och vilka står hon fast vid?

Det räcker inte att högern plötsligt framstår som osympatisk också för en före detta högerröst. Frågan är vad som händer med de föreställningar hon tidigare hjälpt till att sprida.

Journalisten som hjälte

I september var det Expressenjournalisten Inas Hamdans tur. I ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst” berättas om hennes uppväxt, palestinska familjebakgrund, yrkesliv och de hot och trakasserier hon utsatts för.

Här är situationen en annan. Hamdan är journalist, och hoten mot henne är allvarliga. Men också en utsatt journalist måste kunna granskas journalistiskt.

Reportaget låter Hamdan bemöta kritik mot hennes granskningar av Vänsterpartiet. Sokolow frågar om partiet behandlats särskilt hårt, men svaret följs inte av någon mer omfattande undersökning av urval, proportioner eller eventuella dubbla måttstockar.

När Magasinet Konkrets rapportering om Hamdans äldre uttalanden om sionism berörs, beskrivs den som ett försök att påvisa en dold agenda. Det är en tolkning som borde prövas mot vad Konkret faktiskt publicerat. Vi är förstås jäviga här men lär inte vara ensamma att förvänta oss detta av en tidning som har progressiv publicistik som ambition.

Det är här risken med personporträttet blir tydlig. Berättelsen om en journalists utsatthet kan bidra till att saklig kritik av journalistiken uppfattas som ytterligare ett angrepp mot personen.

Hot och trakasserier måste fördömas. Men det är ingen anledning att låta journalistens egen beskrivning av kritiken bli facit.

Även ETC har öppnat dörren

Flamman är inte ensamt om att söka nya journalistiska möten med högern. Redan 2022 gjorde Dagens ETC en uppmärksammad intervju med högerskribenten Ivar Arpi och ett par år senare med Alexander Bard. Publiceringarna väckte invändningar om varför högerprofiler med stora egna plattformar skulle ges ytterligare utrymme i vänsterpressen.

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson försvarade intervjuerna med att högerdebattörerna skulle möta kritiska frågor i stället för att bara samtala med meningsfränder. Bardintervjun innehöll också faktagranskning av flera av hans påståenden.

Vem får definiera problemet?

Både Aretakis och Gustavsson har försvarat sin journalistik med att vänstermedier måste våga granska även den egna politiska miljön.

Det är en rimlig princip. Journalistik som väljer bort missförhållanden därför att de kan gynna politiska motståndare har redan övergett sitt uppdrag.

Men det finns en annan risk: att journalister, i sin iver att demonstrera oberoende från den egna sidan, okritiskt accepterar den andra sidans utgångspunkter.

Då handlar det inte nödvändigtvis om att stödja högerns politik. Det räcker att välja samma konflikter, ställa samma frågor och låta samma föreställningar bestämma vad som är nyhetsmässigt.

Om debatten handlar om invandrares påstådda illojalitet, vänsterns påstådda antisemitism eller politiska aktivisters misstänkta extremism behöver journalistiken naturligtvis kunna undersöka dessa frågor. Men också själva premisserna måste granskas: Hur representativa är exemplen? Vilka belägg finns? Vem tjänar på att just denna berättelse dominerar?

Flamman bedriver fortfarande omfattande vänsterjournalistik. Tre personporträtt bevisar ingen generell högervridning. Men de visar hur en tidning kan ge vissa aktörer tolkningsföreträde genom berättarteknik och urval, även när redaktionen uppfattar sig som kritiskt oberoende.

Journalistisk öppenhet är inte att bjuda in människor med kontroversiella åsikter och låta dem förklara sig. Det är att låta deras verklighetsbeskrivningar möta samma kritiska prövning som alla andras.

Annars kan det sluta med att vänsterpressen inte bara bjuder högern på kaffe. Den låter gästerna skriva frågorna också.