Nu figurerar uppgifter om betalda röster men innan dess gick  medierna hårt fram utan att de hade mycket att gå på. Några timmar räckte. Sedan hade en förundersökning förvandlats till ”valfusk”  trots att ingen delgivits misstanke och trots att förkryssade valsedlar är tillåtna.

Det började med en onekligen allvarlig uppgift. Polisen utreder misstankar om otillbörligt verkande vid röstning i Borlänge efter att Vänsterpartiets Mohamed Abdukadir Ali med 648 personkryss tagit sig förbi partiets förstanamn och in i riksdagen.

Det ska självklart granskas. Om väljare, vilket bland annat Aftonbladet idag  skriver om, har fått pengar för att rösta på en viss kandidat är det en helt annan sak än vanlig valkampanj och potentiellt brottsligt.

Problemet är att medierna satte feta rubriker redan från början.

För ganska snart hade misstanken i delar av rapporteringen förvandlats till ”valfusket”. Expressen slog upp ”Misstänkt valfusk – förkryssade valsedlar i Borlänge”. SVT rapporterade om ”Misstänkt valfusk i samband med Mohamed Abdukadir Alis kampanj” och följde upp med rubriken ”V-skrällen väcker debatt: ’Så här får det inte gå till’”. TV4 presenterade i sin tur en expert som skulle reda ut ”vad valfusksutredningen kan leda till”. DN skrev att ”Vänsterpartist kopplas till utredning om valfusk”.

Att ordet föregås av ”misstänkt” räddar förstås den formella korrektheten. Men upprepningen skapar också en berättelse: här finns ett valfusk och frågan är vilka som utfört det och vilka konsekvenser det får.

De misstänkta lagligheterna

Extra intressant blir rapporteringen eftersom två av de omständigheter som återkommande lyfts fram som suspekta är att väljare ska ha skjutsats till vallokaler och fått förkryssade valsedlar.

Det första är inte förbjudet. Det andra är betydligt mindre kontroversiellt än rapporteringen stundtals fått det att framstå.

I den statliga utredningen Ökat personval, SOU 1993:21, diskuterades uttryckligen förhandsmarkerade valsedlar. Kommittén konstaterade att det inte kunde betraktas som otillbörlig påverkan att öppet distribuera ändrade valsedlar i syfte att stödja vissa kandidater. Däremot kan saken vara en annan om sådana valsedlar försåtligt blandas med andra för att vilseleda väljaren. Slutsatsen var glasklar: det fanns inte skäl att förbjuda distribution av förkryssade valsedlar.

Det är inte bara ett trettiotre år gammalt utredningsuttalande som glömts bort i någon statlig bokhylla. Valprövningsnämnden prövade 1998 ett fall där en kandidat själv hade kryssat sitt namn på valsedlar och därefter delat ut dem till väljare. I beslutet återgavs just förarbetsuttalandet att öppen distribution inte utgör otillbörlig påverkan.

Ändå har ”förkryssade valsedlar” kunnat fungera som ett slags semantiskt bevisföremål i rapporteringen: orden låter illa, alltså måste handlingen vara skum.

Till och med SVT konstaterade senare att det är oklart vad som faktiskt kan klassas som valfusk. Juridikprofessorn Joakim Nergelius framhöll där att rättsläget delvis är oprövat. Det är en viktig precisering – men den kom efter att valfusknarrativet redan hunnit etableras.

Några medier drog i nödbromsen

Anders Svensson på Svenssons Nyheter var tidigt ute och påpekade i ”Valfuskanklagelser – det senaste i hetskampanjen mot V” att varken skjutsning av väljare, utdelning av valsedlar eller öppet utdelade förkryssade valsedlar i sig visar att ett brott begåtts. Två dagar senare återkom han i ”Ännu inget bevisat valfusk i Borlänge” och pekade dessutom på något som lätt försvinner när en berättelse väl satt sig: ingen var då delgiven misstanke och det var inte visat att Ali själv deltagit i något olagligt.

Valdemar Möller manade  i Syre till att inte dra förhastade slutsatser om Abdukadir Ali. Och Jesper Bengtsson skrev i Dagens Arena att misstankarna måste utredas, men påminde om den distinktion som borde vara elementär i all kriminaljournalistik: en förundersökning är en förundersökning och skuld kan inte vara utgångspunkten.

Men historien fortsätter att växa. SVT:s politiske kommentator beskriver affären som ”det sista Nooshi Dadgostar behövde”. Aftonbladets ledarsida gick vidare till Vänsterpartiets ”listkaos” och SvD:s Peter Wennblad tog språnget hela vägen till rubriken ”V är Sveriges farligaste parti”. Samtidigt började medier diskutera om hela Dalarna kan behöva rösta om och vad ett sådant omval skulle kunna innebära för regeringsmakten.

Det är förståeligt som nyhetslogik. Ett möjligt valbrott som potentiellt kan påverka regeringsbildningen innehåller ungefär allt en politisk redaktion kan önska sig. Men journalistikens uppgift är inte att hjälpa en bra historia att nå sin fulla dramaturgiska potential.

Här finns fortfarande en brottsmisstanke som ska utredas. Uppgiften om pengar är central och allvarlig. Om röstköp kan beläggas ska det beskrivas som just det.

Men en skjuts till vallokalen är inte röstköp. En förkryssad valsedel är inte automatiskt valfusk. Ett stort antal personkryss är inte ett brottsbevis. Och en förundersökning är framför allt inte en dom. Det är egentligen inte särskilt komplicerat. För de medier som här varit triggerhappy vore det förstås önskvärt nu att ”valfusk”, som att det handlat om pengar betalats ut, kommer kunna bevisas. Annars kan det nog bli en hel del anmälningar till Medieombudsmannen.