Hur stor är motsättningen mellan stad och land? Kulturprogrammet Kobra i Svt har gett sig ut på en road trip genom Sverige och sände i förra veckan det första programmet av två där de söker svar på den frågan. Och nu startar också LRF Media sajten Land.se som ska ägna sig åt livet utanför storstäderna.
Detta är viktig journalistik. För de negativa medietrenderna för landsbygden har pågått i åratal. Efter all tidnings- men också lokalredaktionsnedläggningar, enligt en rapport från Södertörns högskola i höstas har en tredjedel lagts ned de senaste tio åren, har en stor del av befolkningen hamnat i medieskugga. Samtidigt är förstås inte ett par tv-program samt en sajt som nog i första hand kommer läsas av de som redan vet hur livet på landet är, eftersom de bor där, tillräckligt. Jag tror vi inom branschen måste vara bättre på att ta avstamp från den verklighet av landsbygden vi ofta känner bäst till, det vill säga våra sommarstugor.
Svenskarna sägs vara ett folk med hjärtat i landsbygden. Det är en sanning med modifikation. De flesta av oss bor idag i städerna. Storstadsregionerna växer för varje år medan landsbygden utarmas i samma takt. Enligt Kobra i tisdags är Sverige det land i västvärlden med snabbast urbanisering. Något som i och för sig Land.se menar skapat en myt eftersom det inte nödvändigtvis är till storstäderna flyttlassen går. Jämförelsen med andra länder haltar lite eftersom i Sverige är också orter med fler än 200 invånare tätorter. Men 85 procent av de svenska kommunerna tappar i alla fall idag ungdomar till större städer.
Hur som helst har fortfarande nästan hälften av svenska folket på något sätt tillgång till en sommarstuga. Som de själva, släktingar eller bekanta äger. Bland landets journalister torde den siffran vara ännu högre. För många av oss utgör våra fritidsfastigheter både rekreationsområde, släktgård och hembygd av den enkla anledningen att många sommarstugor en gång i tiden byggdes på platser dit vanligt folk kunde ta sig. Det vill säga på natursköna platser i anslutning till de orter släktingarnas hem låg och ibland fortfarande ligger. Ofta inte längre bort än att man kunde gå, cykla eller ta hästen dit.
Mina barn är fjärde generationen på vår sommarstugeö, den femte generationen på bruksorten, i Holmsund utanför Umeå. Trots annalkande världskrig satte mormor och morfar det första spadtaget 1939. Innan dem och en granne fanns på vår ö bara ett par fiskebodar. De skulle dock följas av många fler. Längs stränderna på denna och på öarna runt omkring samt i hela Sverige skulle det snart poppa upp rader av stugor. Välfärdssverige tog efter kriget fart på allvar och ett eget sommarhus, om än litet och sparsamt med bekvämligheter, blev inte ouppnåelig lyx ens för vanliga arbetarfamiljer på landsbygden.
Detta är en tillgång för svensk journalistik. Nej, jag menar förstås inte att vi journalister ska jobba när vi har semester i våra sommarstugor (vilket jag och många av oss visserligen gör) eller att vi ska göra fler reportage om stuglivet. Jag vill bara uppmärksamma att kåren faktiskt besitter ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när utsikten från storstadsglasögonen känns för trånga. När idag fyrtio procent av Sveriges journalister bor i Stockholm och tio procent på Södermalm, och den utvecklingen verkar fortsätta, blir både rötter och levande kontakter med landsbygden allt viktigare.