Blågula dagar

Om en månad är det Svenska flaggans dag tillika Sveriges nationaldag. Som vanligt är det endast i huvudstaden som fosterlandskärleken tas på riktigt allvar. Folkets marsch bjuder på tal och musikframträdanden "allt i sann nationalistisk anda" enligt Nationalsocialistisk Front och de andra arrangerande volkhemsrörelserna. Och det är förstås så sjätte juni ska firas – i den konungsliga huvudstaden för en folkgemenskap över klassgränserna.

För nationaldagen är helt igenom överhetens påbjudna endräkt. Det började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en ”nationalfest till firande af våra historiska minnen” i sin park. Valet av dag, den sjätte juni, gjordes av två historiska orsaker. Dels hade Sveriges grundare, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och dels antog riksdagen den sjätte juni 1809 den nya regeringsformen.

Till en början firades dock dagen endast i Stockholm. Men liksom Mors och Fars dag skulle affärsmän snart försöka få sprutt på firandet. 1916 fick grosshandlare Nils Ljunggren idén att man skulle fira en Svenska flaggans dag i hela Sverige. Han framlade sitt förslag till chefsinstruktör Carl Jegerheim i Stockholms landstormsbefälsförening och så hade kapital och överklass ånyo gripit in i Sveriges historia för att skapa endräkt. Allt för egen vinnings skull förstås. Det har dock gått trögt för firandet och först 1983 blev det officiell nationaldag och 2005 en röd dag i almanackan.

Så varför sprattlar detta anakronistiska 1800-talsfenomen fortfarande? Varför beslutade våra parlamentariker plötsligt sig för att göra sjätte juni till en helgdag och därmed indirekt bjuda in till nationalistiskt stöveltramp?

Dels handlar det förstås fortfarande om gamla unkna etnocentriska föreställningar och dravel om det svenska folkets behov av att enas. Nu med globaliseringsrädslan som jordmån. Men det handlar nog också om att första maj så länge ifrågasatts vilket förstås oroat arbetarrörelsen. Att göra sjätte juni till helgdag var nog en kompromiss för att inte bli av med första maj. Det är ingen slump att de senaste årens firanden av arbetarklassens högtidsdag inte föregåtts av borgerliga opinionsbildares krav på att slopa den som helg. En sådan debatt skulle lätt spilla över på sjätte juni.

Liksom för nationalismen finns emellertid ingen riktig folklig förankring för nationaldagen oavsett hur många miljoner och hur många veckor i förväg SVT och TV 4 de senaste åren lagt ner på att försöka blåsa liv i de blågula firandena.  

Nej, nationaldagen kommer inte heller i år locka några stora skaror ut på gator och torg. Låt nationalisterna trampa stövel på nationaldagen om en månad. Det är deras dag. Vi andra kan ju passa på att besöka en stormarknad och ladda med nubbe och sill inför midsommar, svenska folkets stora högtid.