UR ARKIVET. Midsommar är min absoluta favorit bland svenska högtider. I år kommer jag och familjen vara hemma i Malmö. Men vi brukar fira högtiden på vår sommarstuga i Umeå skärgård och det har gått till på ungefär samma sätt från år till år.

Efter att ha rest majstången är det dags för uppladdning. Vinbål, sill och hembränd snaps tillsammans med smörgåsbord och några kalla öl lägger sig snart som bomull i mage och huvud. När den sista snapsvisan är sjungen så infinner sig vanligtvis den rätta midsommarstämningen och det vi alla väntar på kan ta vid – skattjakten!

Denna muntra tävling är en hybrid mellan frågesport, rollspel och konsten att störa sina motståndare med primitiva metoder som tjyvben och nacksving. Reglerna varierar efter sammansättningen av frivilliga domare och givetvis tas hänsyn till motståndarnas ålder. Ett år var det exempelvis fångarna på fortet-inspirerade rim som ledde fram till skattkistans nyckel. En skattkista innehållande precis det man behöver efter dessa ansträngningar – mera bomull för kropp och själ. I flytande form alltså. Ska man uthärda danserna kring den uråldriga fruktbarhetsfallosen så behöver man stärkas.

Jag är ingen drogliberal. Tvärtom hoppas jag på spritmonopolets bevarande. Ökad tillgång leder till ökat missbruk med kvinnomisshandel och familjetragedier i spåren. Visst är alkoholen dyr i vårt land men det går faktiskt att göra sitt vin själv och man kan faktiskt ha roligt med billig folköl.

Nåväl. När vår äldste, Joel, föddes upptäckte jag att inte alla i bekantskapskretsen har samma inställning till det här med alkohol. Flera i bekantskapskretsen fick samtidigt barn och helt plötsligt blev gamla dryckesbröder stillsamma stugsittare. Några par flyttade sina spritrelaterade tillställningar bort från hemmen och turades istället om att sitta barnvakt medan den andra äkta hälften röjde på krogarna. Det verkade som att barnen till varje pris skulle skyddas mot det okontrollerbara hot som öppnandet av en flaska rödvin visst ansågs medföra.

När jag var liten var det däremot självklart att vi barn skulle vara med på fester och krogar. Jag minns hur jag brukade krypa in under de rökfärgade glasborden i vardagsrummen, kura ihop mig på ryamattorna och betrakta de vuxna som skränade och skrattade där ovanför. Långt efter att Sverigemagasinet med Drutten och Gena slutat på TV somnade jag tryggt till klirret av vinglas och doften av tobaksrök. Jag tror inte det var någon som såg detta som oansvarigt. Det var helt naturligt.

Men 70-talsfesten tog slut. Några av de som blev kvar bland slattarna och fimparna rehabiliterades och dök vid 80-talets början upp i våra klassrum. ”Ett glas vin varje helg är inkörsporten till tyngre droger” skrämde de oss som då kommit i tidiga tonåren. Bakom varje lätt förfriskad mamma och pappa som skrattade lite för högt till Loffe Carlssons lördagsfånerier i dumburken dolde sig nu en blivande sprutnarkoman.

Snacket om att vi svenskar under senare år fått sydeuropeiska dryckesvanor kan man gott sätta frågetecken kring. Någonstans under min väg från barn till vuxen har många svenskar snarare skaffat sig en dubbelmoral vad gäller sina alkoholvanor. För de som har problem borde det förstås inte bara handla om hur de ska hålla barnen borta från flaskorna utan givetvis också sig själva.

Hursomhelst tror jag i alla fall att mina barn hittills haft högst angenäma midsommarfiranden. Och när de somnat har det visserligen inte varit på en ryamatta men nog har de sovit så tryggt som bara barn kan. Trots det pågående larmet utanför sovrummet och trots att deras pappa luktat hembränd snaps.