Arkiv

Hem ljuva hem?

För ett år sedan kom vi hem från Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Utslitna men med en ny familjemedlem, en halvårig dotter med smittande smajl och bländande safirer till ögon.

Idag känns resan så mycket längre än bara tio solnedgångar med ylande hyenor och elva gryningar med de ortodoxas böneutrop. Långt, långt bort. Från ett larmande stadsliv, där gatorna inte bara anses tillhöra bilarna utan också människorna, getterna och oxarna, till ett ordnat och artsegregerat Malmö. Från folkmyllrets pockande uppmärksamhet på våra hemmagjorda ungars blondhet till isoleringen i vår trädgård. För det är så man skulle göra sa de. Man bör stanna innanför hemmets fyra väggar minst ett halvår. För att barnet ska kunna knyta nya släktband i lugn och ro.

Jo, det är säkert rätt och sunt men ändå tror jag man kan se detta råd som en del i en allomfattande hemmatrend. För aldrig har den egna härdens guld varit mer värd. Renoverings- och inredningsprogrammen haglar i TV-tablåerna, en allt starkare vägra-dagisopinion kräver vårdnadsbidrag och hemmet har för alla möjliga sjukdomar blivit den tryggaste institutionen. Ja, de unga skola helst föda och de äldre dö i egen säng.

Storebror är elva år och storasyster fyller sju i höst. När Joel föddes var rådet fortfarande att låta mamma och den nyfödde stanna kvar ett par nätter på BB. Eftersom det krävdes kejsarsnitt innan den förstfödde behagade anlända så lyckades vi till och med hålla oss kvar i sjukhussängen i tre nätter. När så vattnet gick fyra år senare så hoppade vi skyndsamt in i en taxi med vår packning för tre nätter. När Liv väl föddes så fick vi dock inte stanna på BB ens över natten utan fick nöja oss med två nätter på patienthotellet.

Min mamma dog i Alzheimer. Mot slutet levde hon ensam och mer än halva landet skiljde mig från min sjuka mamma. När det blev dags för demensboende tyckte jag att hon lika gärna kunde förläggas till Malmö, nära mig och min familj. Men vårdexpertisen ansåg tryggheten i barndomsstaden Umeå väga tyngre och jag lät mig övertalas. Till demensboendet kom mamma inte förrän hon slutat hitta vägen från toaletten till sovrummet i sin egen lägenhet. För hemma är bäst och barndomsstad tryggast även när tid och rum blivit flyktiga begrepp.

Innan resan till Addis Abeba, så träffade vi ett annat malmöpar som just kommit hem från sin adoptionsresa dit. Första dagen i Sverige ringde adoptionsföreningen dem på mobilen för att kolla läget. Jo, allt var så bra sa de och berättade att hela lilla nya familjen just nu satt på ett café. Det blev tyst i luren. Caféer är ju inget ställe för nyadopterade.

Jag vet förstås inte bättre än barnpsykologerna. Men som med all vetenskap så finns väl utrymme för tolkningsmöjligheter och man kan ju ha flera hem. Vi har till exempel en sommarstuga i Umeå skärgård efter mamma. Någon vecka efter vår hemkomst från Addis Abeba påbörjade vi resan dit – sexton timmar i ett helvetiskt trångt och svettigt tåg. Jag fick knappt en blund men Lo, som vår vackra nya dotter heter, sussade tryggt i min mellanslaf hela natten.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.