Det finns en medelklass utan cykelhjälm

Mattias Nilsén från bloggen Livet på Söder

Medelklassen dominerar medierna men jag känner inte alltid igen de bilder av medelklassen som förmedlas.

Ann Heberlein skrev i tisdags i Sydsvenska Dagbladet om ängslighet som ett signum för medelklassen. ”Ängsligheten som är så tacksam att driva med – middagsbjudningarna, de överlastade barnkalasen, surdegarna som jäser, grillkvällarna, sneglandet på grannens gräsmatta.”

Även om jag inom vänstern lärt mig hur man plockar proletära poänger ur sin biografi så utgör högskolepoängen, journalistyrket, skärgårdsstugan och köpebostaden i innerstan hårda fakta: Jag är medelklass. Trots detta och att jag inte har några problem med det populära påståendet om medelklassens ängslighet, Heberlein är ju inte den första som uttrycker detta, så känner jag ofta inte igen mig i de enskilda identitetsmarkörerna.

Fejkbloggen Livet på Söder har exempelvis under vintern ivrigt refererats när den ”ängsliga medelklassen” kommit på tal. Jag vet inte hur många gånger jag läst eller i radio hört berättas om den uppdiktade Mattias Nilséns cykelhjälm och surdegar. Men jag bär inte cykelhjälm och jag har aldrig satt någon surdeg. När Nilsén i den senaste bloggposten brer sig en surdegsmacka med Tome de savoie så har jag ingen aning om hur det smakar för jag har aldrig hört talas om pålägget. Samma sak när en annan blogg skriver om att den ”ängsliga medelklassen” handlar på Meandi. Då får jag googla för att lära mig att det är designade barnkläder och att det uttalas Me & I.

Den ängsliga helheten är kanske större än summan av delarna men jag misstänker att det ofta också finns annat, som inte är klassrelaterat, som mediefolk är blinda för när de ska peka ut det karakteristiska för medelklassen. Något så enkelt som att jag, och en del andra i den urbana medelklassen, inte bor i just Stockholms innerstad. Även om de tongivande mediernas medarbetare i hög utsträckning bor där så var det länge sedan alla trender och konsumtionsmönster skapades eller importerades via huvudstaden.

I mitt Malmö är exempelvis oviljan mot cykelhjälmar fortfarande rådande. Och det är nog en klassöverskridande antipati.